Amina – de stråkspelande änglarna.

I våras släppte stråkkvartetten Amina sitt första egenutgivna alster, EP:n »AnimaminA« (recension finns här). Jag blev väldigt fäst vid Edda, Hildur, María och Sólruns underbara musik och bestämde mig därför att ta reda på lite mer om de fyra Islänningarna.

Varför startade ni Amina och hur gick det hela till?

Vi började som Amina – den klassiska stråkkvartetten, och hade vid några tillfällen sessioner med olika band. Under samarbetet märkte vi hur bra vi kommunicerade musikaliskt. Sedan började kollaborationen med Sigur Rós vilken tvingade oss att utveckla vårt arbete i nya riktningar, nya ljudlandskap osv. Detta omdefinierade även vad vår klassiska skolning betytt för oss och därmed var det nya Amina fött.

Berätta om grundidén bakom EP:n?

Till en början ville vi göra ett fullängdsalbum, när vi insåg att det inte fanns tid till att genomföra bestämde vi oss för att sätta ihop ett mindre album istället för att skjuta upp hela grejen. De fyra låtarna på EP:n handplockades för att sätta ihop en helhet i litet format.

Hur känns det att generellt sett vara ett band som aldrig arbetar ensamt? Är EP:n på något vis ett sätt att motbevisa detta?

Nej, defenitivt inte. Ep:n är något vi har velat göra under en väldigt lång tid men på grund av omständigheterna vi nämnde tidigare inte lyckats genomföra förens ifjol.

Vilken är den största skillnaden med att arbeta själva i jämförelse med att jobba med till exempel Sigur Rós eller Efterklang?

Varje projekt har sin egen tid och plats och det är därför svårt att jämföra. Vi var till exempel bara två som arbetade med Efterklang vilket för oss är en väldigt stor skillnad än att jobba tillsammans alla fyra. Med Sigur Rós arbetade vi enbart med våra stråkinstrument vilket också skiljer sig väsentligt från arbetet vi gör som en oberoende grupp. Det är helt enkelt väldigt svårt att tänka på likheter och skillnader i våra olika projekt.

Ni säger att det är svårt att jämföra men hur skiljer sig inflytandet ni har på musiken mellan era olika projekt?

När vi arbetar med andra är det oftast efter deras ramar och riktlinjer, vår insats är dock inte mindre kreativ för det. När vi arbetar själva sätter vi själva ramarna och får därför utökad konstnärlig frihet.

Varför har det tagit sådan tid för Amina att komma ut med eget material?

Eftersom vi har pluggat (Komposition, Biologi, Japanska och Musikvetenskap) i fyra olika länder de senaste fem åren har vi bara kunnat ses under sommaren och vid andra högtider. Utmärkande för våra möten var att vi bara sågs en vecka eller mindre bara för att komma ikapp i vårt samarbete med Sigur Rós och sedan åka ut på turné. Vi pratade ofta om att släppa något själva, och ville verkligen göra det, men tid och geografiska skillnader kom i vägen ända tills våren 2004.

Många skribenter menar att Isländsk musik är väldigt influerad av landets fascinerande natur, är detta något ni kan relatera till? Och är detta något ni finner märkbart hos många Isländska artister?

När man tänker efter är allting en influens på något vis. Dock är det nog inte sant att säga att den isländska naturen är det viktigaste elementet för den kreativa scenen på ön. Vi tror snarare att det är närheten i det lilla isländska musiksamfundet som upprätthåller någon slags dynamik. I Reykjavík känns det som att alla musiker känner och stöttar varandra på ett eller annat vis.

Jag personligen finner er musik väldigt förtrollande och sagolik. Exakt vad inspirerar er i ert musikskapande som alstrar dessa drömska ljud och melodier?

Det är väldigt svårt att säga. När vi började arbeta tillsammans tog vårt samarbete en omedelbar riktning mot det sound vi har idag. Det är bara något som naturligt uppstår, någon slags känsla och atmosfär som slås på automatiskt. Det finns ingen hållbar förklaring egentligen.

Vad gör ni för att finna inspiration? Är det något ni uppnår var och en för sig eller sätter ni er ned och låter musiken komma till er?

Vanligtvis uppstår någon slags stämning när vi samlas alla fyra och ur den föds sedan musiken. Ibland har någon av oss en idé som denne sedan vidarebefordrar till oss andra men det är oftast ett kollektivt arbete.

»AnimaminA« går att beställa från Dotshop.se
(Samtliga bilder från Sigur Rós hemsida)

Varför saker blev som de blev

Någon sa en gång till mig att det är i förändringens tid man kan få en liten glims av vad som kommer hända i framtiden. Just nu är förändringens tid för mig, det är nu mitt liv börjar. Men istället för att försöka se framåt blickar jag hellre bakåt och ser vad det var som tog mig hit och varför jag hamnade just här. Jag ger er i korta drag historien om mig och inte minst om staden jag växte upp i, staden jag kom att lära mig känna, hata och till sist lämna.

Att vara född i en småstad är bokstavligt talat att leva i en Kent-låt, vare sig man väljer att acceptera det eller ej. Att växa upp i Borlänge är knappast ett undantag, snarare tvärtom. Jag kommer tydligt ihåg mina första minnen om Borlänge som stad; det fanns ett bibliotek där man kunde låna Alfons Åberg-böcker, en gata där bussarna avgick och en simhall dit man åkte och badade med pappa med jämna mellanrum. Ju äldre jag blev desto klarare blev det också att det egentligen inte var så mycket mer. Visst fanns den lokala Shell-macken med den goda räksalladen och den Lasse Kongo-inspirerade alkisen Tungdanne – alltid beredd att göra centrum osäkert – men i övrigt fanns det inte så mycket att upptäcka.

Tills högstadiet. Det var då musiken på allvar gjorde intåg i mitt liv. Jag blev alltmer asocial och spenderade hellre kvällarna vid datorn med mitt 56k modem än mopedåkande med mina jämnåriga kamrater. Jag var dock inte helt ensam, jag hade min vän Oskar som med samma brinnande intresse utforskade popen, gothen och inte minst rocken vid min sida. För om man växer i en stad som Borlänge är det oundvikligt att inte beröras av rocken. Den finns ständigt närvarande i småstadsdesperationen och gör sig ständigt påmind av alla lokala musikala förmågor.
Jag kommer bland annat ihåg sommaren när jag hjälpte till att sanera den nerbrunna Folk & Rock-butiken (Borlänges enda vettiga skivaffär, både då och nu). Den före detta ägaren Peter berättade efter några dagars arbete att ett band skulle komma in och plåta omslag till en kommande demo bland alla halvsmälta skivfodral. Och mycket riktigt, senare samma dag gled fyra män i legogubbsfrisyrer in med sina gitarrer klädda helt i vitt. Stenhårt poserade de till den svarta kulissen och jag kommer tydligt ihåg hur tuff jag tyckte hela dealen var. Bandet hette Mando Diao och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite bisarrt hur bra jag tyckte bandets första demo var med tanke på hur mycket jag skulle komma att avsky dem bara något år senare.

För i slutet av högstadiet/början av gymnasiet hände något. Fascinationen för Broder Daniel, Kent och Yvonne började dö ut. Jag klev än en gång in i ett stadium där jag i princip isolerade mig från omgivningen och verkligheten. Jag hade upptäckt den elektroniska musiken, till en början via IDM-scenen med Aphex Twin, The Orb och Boars of Canada och sedan vidare till den experimentella musiken av Labradford, Slint och Stereolab. Med mina nya upptäckter nådde även den välkända småstadsdesperationen mig och resonemanget av ungdomarna i The Breakfast Club kändes helt plötsligt inte allt för gripet ur luften.

»I’m definitely not become like my parents.«
»It’s unavoidable, it just happens, when you grow up, your heart dies.«

Något som det råkar finnas allt för många exempel på i Borlänge, detta främst tack vare de två största arbetsgivarna: SSAB (stålverket) och Stora Enso (pappersbruket). Att hamna nere i verket/bruket är många Borlängeungdomars mardröm men även ett av de allra vanligaste scenarier att spelas ut, med en karriär inom brottets bana som en annan hög placering. För mig hade det som blev min räddning – intresset för musik – lika gärna kunnat bli min biljett till just bruket/verket. När jag satt hemma i Borlänge om nätterna, utforskandes den ambienta technons nybörjarstråk, var jag väl medveten om att jag med min utbildning (treårig teknisk/IT) hade stor potential att sluta som traversförare med treskift och OB-tillägg.

Vad som fick mig att bryta mönstret var något så enkelt som ett begär att få ner min djupa beundran för mina musikaliska hjältar i bokstäver. Jag började skriva och använde en vän inom lokalpressen som bollplank. För första gången i mitt liv blev jag riktigt säker på vad jag ville göra, från att ha haft idéer om att bli pizzabagare eller brandman i unga år hade jag vid 17 års ålder bestämt mig: jag skulle bli skribent.

På grund av mina nya drömmar växte hatet mot Borlänge ytterliggare, vid varje gathörn fanns allt det jag ville bort från. Kids i för små skinnjackor, pundare med sina kamphundar och framför allt den inskränkta småstadsattityden. Allt nytt var dömt att misslyckas redan innan det hunnit in på Stationsgatan som löper genom hela Borlängecentrum. För det är precis som Kent sa när de tidigt i somras spelade i sitt tält uppe vid sportfältet på Bullermyren.

»Vi kör en till låt med temat ondska, död och förruttnelse. Sånt verkar ju gå hem här.«

Det är knappast något under att jag lyckades ta mig ifrån Borlänge, men det är heller inte bedriften i sig som jag värdesätter. Det är istället att ha möjligheten att kunna se tillbaka på staden som fostrade mig, tänka på hatet jag kände och viljan att komma därifrån och samtidigt veta att jag lyckades. Drömmen om att en dag livnära sig som skribent lever delvis kvar, även om den breddats och kanske inte är lika påtaglig som för några år sedan. Men en sak vet jag och det är att jag kan vara stolt över att jag vågade ta steget och försöka nå drömmen, jag tog mig ur småstadens grepp och nu ligger hela världen vid mina fötter. Eller för att avsluta på sant Borlänge-manér med ett genuint rock-citat.

»It’s a town full of losers, I’m pulling out of here to win«