Varför saker blev som de blev

augusti 3, 2005

Någon sa en gång till mig att det är i förändringens tid man kan få en liten glims av vad som kommer hända i framtiden. Just nu är förändringens tid för mig, det är nu mitt liv börjar. Men istället för att försöka se framåt blickar jag hellre bakåt och ser vad det var som tog mig hit och varför jag hamnade just här. Jag ger er i korta drag historien om mig och inte minst om staden jag växte upp i, staden jag kom att lära mig känna, hata och till sist lämna.

Att vara född i en småstad är bokstavligt talat att leva i en Kent-låt, vare sig man väljer att acceptera det eller ej. Att växa upp i Borlänge är knappast ett undantag, snarare tvärtom. Jag kommer tydligt ihåg mina första minnen om Borlänge som stad; det fanns ett bibliotek där man kunde låna Alfons Åberg-böcker, en gata där bussarna avgick och en simhall dit man åkte och badade med pappa med jämna mellanrum. Ju äldre jag blev desto klarare blev det också att det egentligen inte var så mycket mer. Visst fanns den lokala Shell-macken med den goda räksalladen och den Lasse Kongo-inspirerade alkisen Tungdanne – alltid beredd att göra centrum osäkert – men i övrigt fanns det inte så mycket att upptäcka.

Tills högstadiet. Det var då musiken på allvar gjorde intåg i mitt liv. Jag blev alltmer asocial och spenderade hellre kvällarna vid datorn med mitt 56k modem än mopedåkande med mina jämnåriga kamrater. Jag var dock inte helt ensam, jag hade min vän Oskar som med samma brinnande intresse utforskade popen, gothen och inte minst rocken vid min sida. För om man växer i en stad som Borlänge är det oundvikligt att inte beröras av rocken. Den finns ständigt närvarande i småstadsdesperationen och gör sig ständigt påmind av alla lokala musikala förmågor.
Jag kommer bland annat ihåg sommaren när jag hjälpte till att sanera den nerbrunna Folk & Rock-butiken (Borlänges enda vettiga skivaffär, både då och nu). Den före detta ägaren Peter berättade efter några dagars arbete att ett band skulle komma in och plåta omslag till en kommande demo bland alla halvsmälta skivfodral. Och mycket riktigt, senare samma dag gled fyra män i legogubbsfrisyrer in med sina gitarrer klädda helt i vitt. Stenhårt poserade de till den svarta kulissen och jag kommer tydligt ihåg hur tuff jag tyckte hela dealen var. Bandet hette Mando Diao och jag kan så här i efterhand tycka att det var lite bisarrt hur bra jag tyckte bandets första demo var med tanke på hur mycket jag skulle komma att avsky dem bara något år senare.

För i slutet av högstadiet/början av gymnasiet hände något. Fascinationen för Broder Daniel, Kent och Yvonne började dö ut. Jag klev än en gång in i ett stadium där jag i princip isolerade mig från omgivningen och verkligheten. Jag hade upptäckt den elektroniska musiken, till en början via IDM-scenen med Aphex Twin, The Orb och Boars of Canada och sedan vidare till den experimentella musiken av Labradford, Slint och Stereolab. Med mina nya upptäckter nådde även den välkända småstadsdesperationen mig och resonemanget av ungdomarna i The Breakfast Club kändes helt plötsligt inte allt för gripet ur luften.

»I’m definitely not become like my parents.«
»It’s unavoidable, it just happens, when you grow up, your heart dies.«

Något som det råkar finnas allt för många exempel på i Borlänge, detta främst tack vare de två största arbetsgivarna: SSAB (stålverket) och Stora Enso (pappersbruket). Att hamna nere i verket/bruket är många Borlängeungdomars mardröm men även ett av de allra vanligaste scenarier att spelas ut, med en karriär inom brottets bana som en annan hög placering. För mig hade det som blev min räddning – intresset för musik – lika gärna kunnat bli min biljett till just bruket/verket. När jag satt hemma i Borlänge om nätterna, utforskandes den ambienta technons nybörjarstråk, var jag väl medveten om att jag med min utbildning (treårig teknisk/IT) hade stor potential att sluta som traversförare med treskift och OB-tillägg.

Vad som fick mig att bryta mönstret var något så enkelt som ett begär att få ner min djupa beundran för mina musikaliska hjältar i bokstäver. Jag började skriva och använde en vän inom lokalpressen som bollplank. För första gången i mitt liv blev jag riktigt säker på vad jag ville göra, från att ha haft idéer om att bli pizzabagare eller brandman i unga år hade jag vid 17 års ålder bestämt mig: jag skulle bli skribent.

På grund av mina nya drömmar växte hatet mot Borlänge ytterliggare, vid varje gathörn fanns allt det jag ville bort från. Kids i för små skinnjackor, pundare med sina kamphundar och framför allt den inskränkta småstadsattityden. Allt nytt var dömt att misslyckas redan innan det hunnit in på Stationsgatan som löper genom hela Borlängecentrum. För det är precis som Kent sa när de tidigt i somras spelade i sitt tält uppe vid sportfältet på Bullermyren.

»Vi kör en till låt med temat ondska, död och förruttnelse. Sånt verkar ju gå hem här.«

Det är knappast något under att jag lyckades ta mig ifrån Borlänge, men det är heller inte bedriften i sig som jag värdesätter. Det är istället att ha möjligheten att kunna se tillbaka på staden som fostrade mig, tänka på hatet jag kände och viljan att komma därifrån och samtidigt veta att jag lyckades. Drömmen om att en dag livnära sig som skribent lever delvis kvar, även om den breddats och kanske inte är lika påtaglig som för några år sedan. Men en sak vet jag och det är att jag kan vara stolt över att jag vågade ta steget och försöka nå drömmen, jag tog mig ur småstadens grepp och nu ligger hela världen vid mina fötter. Eller för att avsluta på sant Borlänge-manér med ett genuint rock-citat.

»It’s a town full of losers, I’m pulling out of here to win«

Lämna ett svar