Ända sedan jag på gymnasiet för första gången hörde Death Cab for Cutie har jag varit svag för allt sångaren Ben Gibbard rört vid. Jag antar att det som tilltalat mig hos Ben är hans fantastiska röst men efter att ha skrapat lite på ytan har jag kommit fram till att det handlar om mer än det. För Bens röst är egentligen bara ett instrument som används för att leva ut de vackra texterna till den melankoliska musiken.
Vad som är konstigt är att jag vanligtvis har väldigt svårt för fenomenet sorgsna vuxna män, men är Ben verkligen sorgsen? Hur har hans liv och musikskrivande förändrats i och med Death Cabs framgångar?
I dagarna släpptes bandets femte album och mellan amerikanska tidningar som New York Times fick jag lite tid att prata med Ben.
Berätta lite om ditt liv innan Death Cab for Cutie.
– När jag växte upp handlade precis allt om musik, om jag inte studerade det teoretiskt så repade jag med lokala band. Jag har alltid vetat att det är musik jag vill syssla med vare sig det handlar om att skriva egna saker eller producera andra band, det spelade liksom ingen roll. Det viktiga var att vad jag än gjorde så skulle det handla om musik.
Jag är själv uppvuxen i en småstad och jag vet att du också är det. Hur tror du det har påverkat ditt liv och ditt musikskapande?
– Jag växte ju upp I Bremerton som I princip bara är en förort till Seattle så i början handlade det bara om att ta sig från Bremerton och flytta in till storstaden. Musiken blev för mig den naturliga lösningen för att genomföra just detta och när jag väl flyttat till Seattle väcktes en nyfikenhet att se andra platser. Jag har alltid varit rastlös och haft en stark vilja att se världen och med lite tur har jag lyckats göra det tack vare mitt musikskapande.
Som uppvuxen i Borlänge förstod jag viljan att bryta med sin hemstad väldigt väl och jag började samtidigt fundera på Bens syn på småstadsdesperation, kanske var det den som drev fram hans melankoliska stil?
– Jag antar att jag lever ett ganska melankoliskt liv. Jag stimuleras alltid att skriva om mina egna känslor och resultatet blir alltid lugnt, trankilt och emellanåt ganska sorgligt. Till exempel så tyckte några utav mina vänner att ”Summer Skin” på nya skivan var en av de sorgligaste låtarna de någonsin hört och jag tyckte att det snarare var en ganska glad bit, så jag antar som sagt att mitt liv är ganska melankoliskt.
2003 gav Death Cab for Cutie ut ”Transatlanticism” och även om bandet redan hade tre skivor i bagaget så var det först i och med ”Transatlanticism” dom stora hjulen började snurra. Deras låtar började spelas i tv-serier som The O.C. och bandet var helt plötsligt ett av USAs ledande alt-rock-band. Det var därför inte så konstigt att nya skivan ”Plans” gavs ut av jätten Atlantic Records istället för lilla indiebolaget Barsuk, jag undrade givetvis hur en sådan övergång påverkar musikskrivandet.
– Om jag ska vara ärlig så har det inte påverkat mig särskilt mycket alls. Jag försöker alltid skriva för ögonblicket och inte påverkas av vad som händer runt omkring mig. Den enda förändringen har egentligen skett på ett personligt plan. Jag har helt klart blivit mer upptagen och helt plötsligt har arbetsuppgifter runt musiken uppkommit som inte fanns där förut.
Skräms du på något sätt av en större publik?
– Inte direkt. Det känns på något vis som att Death Cab har vuxit sakta men säkert och därmed har aldrig någon explosionsartad förändring skett. Skillnaden om det är 1000 eller 5000 på en spelning känns inte så relevant liksom. På senare tid har dock några privata problem uppenbarat sig, folk börjar känna igen mig på gatan osv. men så länge jag inte är lika stor som Justin Timberlake känns det inte som något jätteproblem, fnissar Ben.
Death Cab for Cutie är dock långt ifrån det enda Ben Gibbard varit involverad i. 2001 dök han upp på Dntels ”Life Is Full of Possibilities”, han har sitt Postal Service-projekt tillsammans med Jimmy Tamborello och ifjol dök han även upp på Styrofoams ”Nothing’s Lost”. Jag frågade honom därför varför han ständigt tycks involvera sig i dessa elektroniska sidoprojekt.
– Jag gillar verkligen själva processen. Det är något spännande med att skapa musik med en laptop som sitt enda instrument, möjligheterna är gränslösa och man rör sig hela tiden med mindre steg. Man kan förverkliga sina idéer mycket snabbare och om man som jag är van med att det behövs en replokal, en studio och massa andra saker för att göra en skiva blir just detta väldigt intressant. Sedan älskar jag verkligen tanken om electronica-musikern som en ensam människa som via sin laptop utför flera människors och timmars arbete helt själv.
Jag personligen har alltid gillat Bens elektroniska projekt bättre än hans arbete med Death Cab. Samarbetet med Styrofoam resulterade till exempel i en av fjolårets bästa låtar, ”Couches In Alleys”. Jag frågade därför vad som inspirerade honom att skriva den.
- Jag ser låten som en hyllning till Jack Kerouac, som är en av mina favoritförfattare. I boken ”På Drift” (”On the Road”) skildrar han sin resa genom den amerikanska kontinenten och ständigt präglas han av en oro över vad som ska hända när vägen sviker honom. På något vis kan jag verkligen realtera till det eftersom jag själva ofta är ute och reser, det finns liksom någon slags rädsla med att vara ute och resa för länge, man fruktar att begreppet hemma ska suddas ut och det är det jag har försökt fånga i låten.
Skriver du ofta om någon speciell person?
– Det viktigaste för mig är att ha klarhet i mina texter. Ibland skriver jag om någon speciell person, och i så fall berättar jag det för den personen, men oftast skriver jag bara för att berätta en historia om något.
Vad är den största skillnaden när du skriver låtar för Death Cab mot när du till exempel skriver för The Postal Service?
– När jag skriver texter till mina elektroniska projekt är det nästan uteslutande till någon annans musik medan Death Cab mer handlar om att bygga något från grunden och sedan utveckla det på egen hand. Det blir därför mycket enklare att skriva text till någon annans musik, så om jag är lat skriver jag på The Postal Service-låtar, skämtar Ben.
Kommer vi få se dig involverad i fler elektroniska projekt inom en snar framtid?
– Det finns inga planer på något sådant just nu. Jag har fullt upp att promota Death Cabs nya skiva och sedan räknar jag med en efterföljande turné också. Jag och Jimmy gjorde klart en remix nyligen men förutom den vet jag inte riktigt när ni får höra min röst till elektroniska toner igen.
Till sist då framtiden, vad kommer fokus att ligga på den närmaste tiden?
– Det är svårt att säga, jag försöker ta dagen som den kommer men just nu känns det helt klart som att fokus främst kommer att ligga på Death Cab. Mycket på grund av det nya skivkontraktet, den kommande turnén osv. Jag är dock väldigt engagerad i alla mina projekt, både känslomässigt och arbetsmässigt. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta med Jimmy igen men ”karriären” har ju alltid varit inriktad främst på Death Cab.
(Denna text har tidigare publicerats i La Musik)
