Månadens playlist, augusti

(Reinhardt Voigt snurrar skivor på releasefesten för Kompakt Total 7 som ägde rum 25 augusti)

Augusti är till ända och dags att summera månadens höjdpunkter i musikväg. En nyhet denna månad är att några av titlarna även är länkar till tillhörande låtar.

Bricolage (Klubb)
Äntligen en riktigt technoklubb i Stockholm! Bakom detta ljuvliga initiativ står Gustaf Wallnerström (Ohmygosh.se), Angelica Butura (Volupté), Anders Bergmark (Klubb Dynamic), Adeline Hedmar (Trädgården) och Martin Cöster (Year of Madness). Premiären ägde rum i onsdags men klubben återkommer 14/9, 28/9 och därefter varannan torsdag på Olssons Video (Odengatan 41). Jag önskar dem all lycka i fortsättningen.

Above & Beyond – »Tri-State« (CD) [Ultra Records]
Ok, jag vet att »Tri-State« släpptes redan i mars men ibland missar man helt enkelt saker. Above & Beyonds fullängdsdebut är dock ingenting man egentligen får missa, tyngden som ofta finns på deras tolvor är utbytt mot ett mer downtempo upplägg. Men emellanåt öppnar sig även trancehimlarna och bländande dansgolvsromantik uppstår.

The Separatists – »Akilak« (CD) [Soma Quality Recordings]
Ytterliggare en fullängdsdebut men denna gång från två lite mindre etablerade herrar. The Separatists gör melodiös techno med stora ambitioner, det är luftigt, rent och emellanåt fullständigt briljant. Bakom står skotska bolaget Soma Quality som tidigare i år gett ut begåvade Alex Smokes men även mindre spännande My Robot Friend.

Aidan Baker – »The Sea Swells A Bit…« (CD) [Future Days]
Aidan Baker är en artist som emellanåt har en sträng för mycket på sin lyra. På »The Sea Swells A Bit« håller han sig dock till det han kan bäst, lågmälda gitarrdrones som på ett episkt post-rock-manér bara lyfter, lyfter och lyfter. Låtarna är tyvärr lite för långa för att läggas upp som smakprov men Boomkat bjuder i alla fall på några snippets här.

Nicolas Makelberge – »Dying in Africa« (CD) [Ricco]
Nicolas Makelberge behöver varken någon presentation eller utvärdering, det räcker med att läsa vad jag skrev tidigare i augusti för att förstå hur fruktansvärt bra det är.

Alva Noto & Ryuichi Sakamoto – »Revep« (EP) [Raster-Noton]
Del tre i serien baserad på samarbetet mellan Carsten Nicolai (Alva Noto) och Ryuichi Sakamoto. Man kan lätt tro att förenandet av dessa två giganter efter två helt underbara album börjar bli lite urvattnat men så är inte fallet. »Revep« kanske inte utvecklar duons arbete rent ljudmässigt men det är precis som på »Vrioon« (2002) och »Insen« (2005) i princip helt perfekt hantverksmässigt.

Marit Bergman – »No Party (Isabely Decibel ”Yes Party” remix)« (mp3)
I anslutning till Marits nya singel »No Party« har även två stycken remixar frodats på diverse platser i det digitala nätlandskapet. Det är dels The Fields ljuva skapelse men även nya duon Isabely Decibels starkt Kompakt-influerade ”Yes Party”-remix. Isabely Decibel består av hitmakaren Billy Rimgard och turntableryttaren Emil Arvidsson. Tillsammans kompletterar de varandra med både smak och kompetens, något som märks på såväl »No Party«-remixen som deras senaste bootleg mix av Justin Timberlakes kommande »My Love«.

Isomer Transition – »Shadowlands« (12″) [Future Days]
Bakom aliaset Isomer Transition döljer sig en hel del mystik, han/hon sägs vara en välkänd technoproducent som vill förbli anonym men i dessa dagar orkar man ärligt talat inte ens börja spekulera i vem det kan vara. Det enda som egentligen har någon betydelse är att detta kan vara den bästa technodebuten 2006 har att erbjuda.

Hrdvsion – »Gary White« (12″) [Wagon Repair]
Det känns skönt att Wagon Repair har kommit igång på allvar igen. Senaste släppet, »Gary White« är mörkt, kallt och emellanåt lite småläskigt – precis som man vill ha det med andra ord.

Justus Köhncke – »Advance« (12″) [Kompakt]
Ett Justus Köhncke-släpp är alltid ett bra släpp.

Ada – »Call The Tune« (12″) [Areal Records]
Ett kärt återseende får vi i och med att Ada återvänder efter »I Love Asphalt« (oktober, 2005). Nya tolvan »Call The Tune« är helt i linje med tyskans tidigare alster – väldigt bra med andra ord.

Samuel L. Session – »Easy Walker« (12″) [Klap Klap]
Svensken Samuel Larsson har gjort minimal techno de senaste tio åren och ändå har jag aldrig läst en enda notis om honom på svenska. Det är inte utan att man börjar fundera över var medvetenheten för den svenska elektroniska musikscenen egentligen håller hus.

Microfunk – »The White Room/Pecan« (12″) [Remote Area]
Ytterliggare en minimal techno-debut, denna gång från Holland och det relativt nystartade bolaget Remote Area. Intelligent, snyggt och väldigt Plastikman-inspirerat.

Gabriel Ananda – »Während Die Anderen Den Müll Rausbrachten« (12″) [Karmarouge]
Anandas nionde släpp för året (hur fan orkar karln?) bjuder på allt från TTA-syntar till acid.

Dags att göra årets goda gärning!

Linköpingsprungne Erik Levander har under det senaste året jobbat på ett väldigt efterlängtat album för Efterklangs skivbolag Rumraket. I början av sommaren ställde sig dock allt på ända när Eriks hårddisk kraschade och nu verkar allt hopp om skivans framtid förlorat, eller? Jag låter Erik förklara själv.

Hey! Hey! Can U Donate?

Probably, it won´t save any of the big problems of planet earth, but would help a poor artist to recover lot´s of work for his second official full length album. Before moving to Berlin I thought it would be a great idea to buy a back up hard drive for storing all tons of gigabytes of music data. Slowly I got enchanted by the light, floaty feeling of free local harddrive space, and I trusted my backup-drive so much that it bacame my only place of storage. Not more then a year after the backup entered my life it suffered from a major head crash. It died, and with it, all it contained and stood for.

Now, the small hope for resque lies in the engineers and their clean laboratories. And they want money a poor student cannot pay. I therefore beg for help…

Nu är det alltså upp till oss att sluta samman och ta vårt gemensamma ansvar för att göra skivan möjlig. Gå in på den speciella donationssidan och lämna ditt bidrag så att Erik får råd att betala hårdvaruläkarna för att pussla ihop den trasiga hårddiskens fragment. Om man skänker över 14 euro (alltså i princip ingenting) får man dessutom ett signerat ex av skivan samt att man blir omnämnd vid namn i skivans texthäfte. De goda människorna på Rumraket bjuder under tiden på låten »Sekund« från Eriks kommande skiva som tack på förhand, den går att finna här.

I never knew someone could make me cry… like this

(foto: Jesper Frisk)

Det är fredag den 26 maj, jag och några vänner har precis sett Cat5 med feta kickar blåsa lite liv i allhuset på årets popaganda-festival. Ett stillsamt lugn infinner sig över golvet framför scenen i väntan på att nästa artist ska ta vid där decibelnivån precis lagt sig. Men när så Nicolas Makelberge/Johan Tuvesson beträder scenen kommer den stundande halvtimman varken handla om feta kickar eller decibelnivåer, lugnet som uppstod i tomrummet mellan de två akterna förbyts i en lågmäld fascination och lokalens fulla koncentration är riktad mot minsta rörelse som görs uppe på scenen.

Vad som bevittnades i allhuset den där fredagskvällen var väl så här i efterhand kanske inte något särskilt exceptionellt. Men där, just då, lyckades Johan Tuvesson uttrycka en frenesi och en desperation som inte bara fångade samtliga åhörares absoluta koncentration utan även gav musiken en ny laddning. Där fanns ingen näven-i-luften-romantik, inget glatt partyhoppande i takt utan istället en seriositet och en vilja att skapa något genuint, något laddat av vemod, hjärta och liv. Och för en gångs skull kändes det fruktansvärt befriande att se något som inte bara rätade in sig i ledet av svensk euro-pop utan istället visade upp fler bottnar av både yta och djup.

Vi backar bandet till september förra året. Jag har precis spelat skivor på digfi:mix och ser senare samma kväll Nicolas Makelberge framföra live för första gången. Innan ställer jag mig frågan hur pajigt det egentligen känns att som svensk skriva låtar på temat geografiska platser utanför Sverige. Vad jag menar är att det gärna blir lite för mycket när det svenska vita skräpets dagdrömmar fläks ut om storstäder som New York etc. etc.
I Nicolas Makelberges fall finns dock något som räddar fantastiska låtar som »South America« och »Dying in Africa« undan naivitet och fånigt drömmande, en uppriktighet som inte bara förmedlas genom lyrik utan även genom ett taktfullt känslospel – en uppriktighet som nästan ett år efter kvällen på digfi:mix skall drabba mig igen.

Fredag 4 augusti. Jag har i en veckas tid lyssnat konstant på debutalbumet »Dying in Africa«. Tunnelbanetåget jag befinner mig på börjar bromsa in för ett kommande stop ungefär samtidigt som slutpartiet på »South America« tar vid. Johan Tuvesson viskar försiktigt några korta textrader ur refrängen för att sidan brista ut i ett spontant skratt, jag tänker att precis där händer det. För precis i den där sekunden av skratt blir ett uttryck av konkret uppriktighet jag annars saknar i svensk popmusik extra tydligt. Känslan är påtaglig albumet igenom men tas i uttryck på fler sätt än ett: i skrattet, i textrader som »I know you say men are swine but so are you« och inte minst i ett intryck av vemod som ständigt präglar Nicolas Makelberges produktioner.

Genom allt detta blir »Dying in Africa« ett album av riktig popmusik med låtar om relationer, förlorad kärlek och ärlighet, det är låtar som förmedlar rena känslor och hjärta. Jag kommer osökt att tänka på Coach Gary Gaines halvtidstal i den känslosamma »Friday Night Lights«, eller närmare bestämt hans definiering av perfektion:
”Being perfect is not about that scoreboard out there. It’s not about winning. It’s about you and your relationship with yourself, your family and your friends. Being perfect is about being able to look your friends in the eye and know that you didn’t let them down because you told them the truth. And that truth is you did everything you could. There wasn’t one more thing you could’ve done. Can you live in that moment as best you can, with clear eyes, and love in your heart, with joy in your heart? If you can do that gentleman – you’re perfect!”
Jag ser rakt in i »Dying in Africa«, jag ser rakt in i ärligheten och allt jag känner är kärlek i mitt hjärta.

Tunnelbanetågets dörrar stängs, mitt hjärta slår lite hårdare och jag ler för mig själv när jag tänker på uppriktigheten i Johan Tuvessons skratt. Jag tänker att jag upplevt klar perfektion och medan tunnelbanetåget rullar vidare låter jag »Dying in Africa« göra detsamma.

(»Dying in Africa« släpps 23 augusti och går att beställa här)