(foto: Jesper Frisk)
Det är fredag den 26 maj, jag och några vänner har precis sett Cat5 med feta kickar blåsa lite liv i allhuset på årets popaganda-festival. Ett stillsamt lugn infinner sig över golvet framför scenen i väntan på att nästa artist ska ta vid där decibelnivån precis lagt sig. Men när så Nicolas Makelberge/Johan Tuvesson beträder scenen kommer den stundande halvtimman varken handla om feta kickar eller decibelnivåer, lugnet som uppstod i tomrummet mellan de två akterna förbyts i en lågmäld fascination och lokalens fulla koncentration är riktad mot minsta rörelse som görs uppe på scenen.
Vad som bevittnades i allhuset den där fredagskvällen var väl så här i efterhand kanske inte något särskilt exceptionellt. Men där, just då, lyckades Johan Tuvesson uttrycka en frenesi och en desperation som inte bara fångade samtliga åhörares absoluta koncentration utan även gav musiken en ny laddning. Där fanns ingen näven-i-luften-romantik, inget glatt partyhoppande i takt utan istället en seriositet och en vilja att skapa något genuint, något laddat av vemod, hjärta och liv. Och för en gångs skull kändes det fruktansvärt befriande att se något som inte bara rätade in sig i ledet av svensk euro-pop utan istället visade upp fler bottnar av både yta och djup.
Vi backar bandet till september förra året. Jag har precis spelat skivor på digfi:mix och ser senare samma kväll Nicolas Makelberge framföra live för första gången. Innan ställer jag mig frågan hur pajigt det egentligen känns att som svensk skriva låtar på temat geografiska platser utanför Sverige. Vad jag menar är att det gärna blir lite för mycket när det svenska vita skräpets dagdrömmar fläks ut om storstäder som New York etc. etc.
I Nicolas Makelberges fall finns dock något som räddar fantastiska låtar som »South America« och »Dying in Africa« undan naivitet och fånigt drömmande, en uppriktighet som inte bara förmedlas genom lyrik utan även genom ett taktfullt känslospel – en uppriktighet som nästan ett år efter kvällen på digfi:mix skall drabba mig igen.
Fredag 4 augusti. Jag har i en veckas tid lyssnat konstant på debutalbumet »Dying in Africa«. Tunnelbanetåget jag befinner mig på börjar bromsa in för ett kommande stop ungefär samtidigt som slutpartiet på »South America« tar vid. Johan Tuvesson viskar försiktigt några korta textrader ur refrängen för att sidan brista ut i ett spontant skratt, jag tänker att precis där händer det. För precis i den där sekunden av skratt blir ett uttryck av konkret uppriktighet jag annars saknar i svensk popmusik extra tydligt. Känslan är påtaglig albumet igenom men tas i uttryck på fler sätt än ett: i skrattet, i textrader som »I know you say men are swine but so are you« och inte minst i ett intryck av vemod som ständigt präglar Nicolas Makelberges produktioner.
Genom allt detta blir »Dying in Africa« ett album av riktig popmusik med låtar om relationer, förlorad kärlek och ärlighet, det är låtar som förmedlar rena känslor och hjärta. Jag kommer osökt att tänka på Coach Gary Gaines halvtidstal i den känslosamma »Friday Night Lights«, eller närmare bestämt hans definiering av perfektion:
”Being perfect is not about that scoreboard out there. It’s not about winning. It’s about you and your relationship with yourself, your family and your friends. Being perfect is about being able to look your friends in the eye and know that you didn’t let them down because you told them the truth. And that truth is you did everything you could. There wasn’t one more thing you could’ve done. Can you live in that moment as best you can, with clear eyes, and love in your heart, with joy in your heart? If you can do that gentleman – you’re perfect!”
Jag ser rakt in i »Dying in Africa«, jag ser rakt in i ärligheten och allt jag känner är kärlek i mitt hjärta.
Tunnelbanetågets dörrar stängs, mitt hjärta slår lite hårdare och jag ler för mig själv när jag tänker på uppriktigheten i Johan Tuvessons skratt. Jag tänker att jag upplevt klar perfektion och medan tunnelbanetåget rullar vidare låter jag »Dying in Africa« göra detsamma.
(»Dying in Africa« släpps 23 augusti och går att beställa här)
