Summering 2006: Misc

Sista delen av mina tre summeringar av 2006 blir en lista med lite blandade saker som jag gillade under året. Titta även in på Soundofmusic som så här på självaste julafton ger er ett nytt nummer med många underbara årskrönikor (och ytterligare en av mig). Jag recenserar dessutom Clint Mansells soundtrack till The Fountain, Jóhann Jóhannssons senaste och svenska Library Tapes andra skiva. Mycket nöje! (Sist på denna lista finns även en liten julklapp!)

Elfriede Jelinek – Lust
(Bok, Forum, ISBN 9137127519)
Jag ligger ungefär två år efter i tiden när det handlar om litteratur. Inte för att jag vid årets start var totalt omedveten om Elfriede Jelinek, hennes litteratur eller det faktum att hon vann nobelpriset 2004. Men när jag i början av året såg om Michael Hanekes dramatisering av hennes »Pianolärarinnan« kände jag att det var dags att ge hennes böcker en värdig chans. Och precis som i Michael Hanekes värld är Elfriede Jelineks syn på människan, och då framförallt människans beteende mot varandra, kolsvart. I »Lust« står en Gerti i centrum, en kvinna som efter att länge ha utnyttjats sexuellt av sin gemål överger honom för en yngre man bara för att finna att även han vill henne illa. Det skulle kunna vara plotten till en Liza Marklund-roman men i Jelineks historier finns inge form av hopp överhuvudtaget, inga ljuspunkter, inga vänliga karaktärer utan bara ett ständigt mörker. Trots detta är »Lust« en bok man inte vill släppa ifrån sig, den naglar sig fast med sitt cyniska uttryck och ger djupa avtryck i sina läsare.

Paul McCarthy – Head Shop/Shop Head
(Utställning, Moderna Museet)
2006 erbjöd många intressanta utställningar runt om Stockholms olika museer. Fredrik Wretmans storslagna installation »Looking for Alice Fine« på Färgfabriken och Modernas utställning av Dick Bengtssons verk var två utav mina favoriter men inget kunde egentligen mäta sig med Paul McCarthys samlade arbeten som i höstas intog Moderna Museet. Jag hade sedan tidigare läst en del om McCarthys performances men aldrig sett något av hans arbeten och lamslogs från utställnings början av en rad olika känslor. Genom att använda sig av produkter från hemmet som ketchup, choklad och majonnäs utforskar McCarthy äcklet i sina performances där konsumtionsvaror vi annars älskar får representera blod, bajs och sperma. Effektsökande visst, men få utställningar har ändå drabbat mig så intensivt som Paul McCarthys videoinstallationer och filmade performances.

The Ricky Gervais Show
(Podcast, Guardian Unlimited)
Till en början var jag ganska skeptiskt inställd mot en podcast med Ricky Gervais. Nog för att jag älskar »The Office« och även tycker om »Extras« men hans stå-upp-dvd:er har i min värld aldrig kommit upp i samma klass. Men The Ricky Gervais Show handlar inte om Ricky Gervais, istället handlar världens mest nerladdade podcast om ett samtal mellan Gervais, hans vapendragare Steve Merchant och deras producent till »The Office« – Karl Pilkington (bilden). Och det är verkligen den sistnämnda som är stjärnan i ensemblen, det är egentligen han hela podcasten kretsar kring. Så ladda ner den hos denna underbara podcast hos din lokala fildelare eller köp den som audiobook hos iTunes.

Studio 60 on the Sunset Strip
(TV-serie, NBC)
I Augusti skrev jag att det skulle bli ett nöje att följa Aaron Sorkins »Studio 60 on the Sunset Strip«, det blev det. Det är så skönt att se en serie som vågar ta saker på allvar samtidigt som allvaret är hämtat ur en komisk kontext. Matthew Perry har hela hösten briljerat som manusförfattare med prestationsångest och i slutändan blev »Studio 60…« en serie jag följde med större entusiasm än självaste »Lost« och nu är det bara att hålla tummarna att tittarna på andra sidan Atlanten inte sviker. (Missa inte Billys post om den onda tomten från serien.)

Mat Kearney – All I Need
(Mp3, här)
Mat Kearney gör egentligen sådan där halvtråkig vuxenrock i stil med U2 och i bästa fall Coldplay. Hans skiva »Nothing Left To Lose« bjöd inte på några stordåd direkt förutom en låt, »All I Need«. Så här kommer min julklapp till er som mot all förmodan läser min lilla blog, årets mest förbisedda låt. God Jul & Gott Nytt År från mig, vi ses 2007.

Summering 2006: Filmer

Filmåret 2006 påminde på många vis om skivåret 2006. En hel del intressanta verk men inga som riktigt nådde den där tidlösa känslan av perfektion. Några riktiga guldkorn fanns dock och här kommer mina fem favoriter. (Allt listas i bokstavsordning.

Babel
(USA & Mexiko, Alejandro González Iñárritu)
Alejandro González Iñárritu har tillsammans med Guillermo Arriaga gjort tre av 2000-talets absolut bästa filmer i och med deras serie om mänsklig interaktion – eller snarare brist på mänsklig interaktion. Från klassdramat »Amores Perros« till historien om tre tragiska människoöden i »21 Grams« och slutligen den världsomspännande »Babel«. Estetiken känns igen från de övriga två filmerna med uppklippt kronologi och historier som blandas ut med naturbilder ackompanjerade av stämningsfull musik. Vad som är så briljant med Iñárritus verk är dock hans frustrerande men effektiva berättargrepp där tittaren hela tiden berövas det gudaperspektiv man vant sig vid genom ett mer traditionellt narrativ. Precis som filmernas karaktärer plågas man ofta av ovissheten om vad som egentligen händer när något inträffar. Det sägs att »Babel« var det sista Iñárritu och Arriaga kommer göra tillsammans och det känns verkligen som ett värdigt slut på ett ofta briljant samarbete.

Caché
(Frankrike, Österrike, Tyskland & Italien, Michael Haneke)
Tyske Michael Haneke har genom sina tio filmer utforskat såväl människans allra mörkaste sidor som filmmediets möjligheter. En anledning till att han är så beundransvärd är att han aldrig har underskattat sina tittare (ett problem som annars känns väldigt aktuellt i dagens filmklimat) utan ständigt utmanat sin publik genom hemskheter såväl som utmanande berättargrepp. »Caché« skildrar en fransk familj vars mörka förflutna gör sig påmint då någon börjar förfölja fadern i familjen genom att videofilma honom och platser ur hans uppväxt. Obehaget förstärks tack vare Hanekes avskalade men ack så talande berättarteknik och känslan i filmen blir till slut Kafka-liknande i frustrationen av att inte veta vem som förföljer vår huvudkaraktär.

Klimt
(Österrike, Frankrike, Tyskland & Storbritannien, Raoul Ruíz)
Det har på senare år gått inflation i biografifilmer, alltifrån musiker och författare till seriefigurer och affärsmagnater har fått sina livshistorier berättade på vita duken. Gemensamt för i princip alla av dessa filmer har varit att de utgått ifrån en skådespelare som slående likt gestaltar den verkliga personen, men i övrigt har de flest av dessa filmer i ärlighetens namn inte haft särskilt mycket att erbjuda. Att se Raoul Ruíz filmatisering av den österrikiske Art Nouveau-konstnären Gustav Klimts liv kändes därför som en frisk fläkt genom biografi-genren. Istället för den standardiserade formen av biografifilm väljer nämligen Ruíz att berätta en suggestiv och poetisk historia som snarare utforskar regissörens egna idéer än Klimts. Uttrycket påminner en del om Milos Formans mästerverk »Amadeus« med sin mer liberala syn på historien där regissörens teorier sätts i fokus snarare än historisk riktighet. Sofia Coppolas »Marie Antoinette« arbetade även den utifrån liknande grepp men jag tycker personligen bättre om Ruíz stämningsfulla historia än Coppolas karaktärsutforskande.

L’Enfant
(Belgien, Jean-Pierre Dardenn & Luc Dardenne)
Bröderna Dardenn plockade ifjol hem guldpalmen på filmfestivalen i Cannes för detta tragiska drama. Uttrycket fortsätter, i sann Dardenn-anda, att vara extremrealistiskt där mångbottnade och intrikata karaktärer står i centrum snarare än en invecklad värld. Det är avskalat, gripande och i långa stunder fruktansvärt ångestframkallande. Men Dardenn visar inte upp mänskligt lidande eller olycka på samma vis som Iñárritu och Arriaga, för även om »L’Enfant« skildrar två människor i en extrem situation handlar det snarare om förståelse och empati än om att ”bara” visa upp rörande människoöden. Missa heller inte brödernas »Le fils« från 2002.

The New World
(USA, Terrence Malick)
Terrence Malick gör ungefär en film per decennium – »Badlands« och »Days of Heaven« under 70-talet, »The Thin Red Line« 1998 och så »The New World« 2005 (svensk biopremiär 2006). Gemensamt för alla hans filmer, förutom att samtliga är mästerverk, är hur han skildrar möten människor emellan ur ett perspektiv präglat av poetisk naturromantik. »The New World« är inget undantag och berättar den klassiska historien om Pocahontas och John Smith. Med ett fulländat bildspråk skildrar Malick träffsäkert mötet mellan två världar – det orörda och oskuldsfulla Amerika och det smutsiga och desillusionerade London – och hur kärlek uppstår i rummet emellan dem.

Summering 2006: Skivor

Dags att försöka ge min syn på 2006. Vi börjar med mina fem favoritskivor, fortsätter imorgon med mina fem favoritfilmer och avrundar på ”dan för dan” med fem ickekategoriserade saker. (Allt listas i bokstavsordning.)

Jóhann Jóhannsson – IBM 1401, A User’s Manual
(4AD/Playground)
Isländsk kulturkofta säger vissa. Vackert, genialt och utmanande säger jag. Jóhann Jóhannssons fjärde album är hans hittills mest fascinerande inte minst tack vare det intressanta koncept som ligger bakom produktionen. Jóhannssons modernklassiska kompositioner utgår på »IBM 1401, A User’s Manual« nämligen från ljud framställda på en gammal stämpelkortsdator hans far arbetade med på 70-talet. Resultatet blev häpnadsväckande storslaget – för att inte säga episkt – och tillsammans med Max Richter visade Jóhannsson hur den modernklassiska musikscenen var den mest framåtsträvande musikrörelsen 2006.

Junior Boys – So This Is Goodbye
(Domino/Playground)
Jeremy Greenspan och Matt Didemus hade mig under stora delar av 2004 i ett järngrepp med sin »Last Exit«. När jag så i våras för första gången hörde »Count Souvenirs« från »So This Is Goodbye« visste jag att det skulle bli samma visa i år igen. Junior Boys gör sådan där underbar elektronisk pop som besitter ett vemod såväl som en fulländad estetik och alltihop tar sig uttryck i en äckligt slick produktion.

Nicolas Makelberge – Dying in Africa
(Rico/Border)
Sommaren kretsade i stort sett kring fem saker: Kärleken, två kattungar, Ted Chiangs novellsamling »Stories of Your Life and Others«, arbete inom byråkratin och Nicolas Makelberge. Det hela började på årets popaganda där jag totalt lamslogs av Johan Tuvessons glädjerus tillika ångestryckning till spelning. Svensk popmusik hade inte berört mig så djupt sedan jag under mina högstadie-år föll offer för Kents storhet. Under sommaren hade jag även det stora nöjet att bli vän med Johan och min respekt för hans och Nicolas musik bara växte. »Dying in Africa« är en skiva som spänner över tre kontinenter (Europa, Afrika och Syd-Amerika) och samtidigt uppriktigt berättar historien om kärlek, relationer och livet.

Pan•American – For Waiting, For Chasing
(Mosz/Dotshop.se)
»For Waiting, For Chasing« var skivan där Mark Nelson tog sitt organiska utforskande genom musik till en ny nivå. När Nelsons flickvän var gravid passade han nämligen på att göra fältinspelningar från inuti magen genom att fästa mikrofoner på läkarutrustning. Resultatet blev en skiva full av liv och rörande kompositioner som än en gång visade prov på Mark Nelsons geni.

The Radio Dept. – Pet Grief
(Labrador/Border)
Stora delar av 2006 handlade för mig uteslutande om techno. Jag drabbades därför av viss ambivalens när jag tittade tillbaka på året och märkte att det egentligen var en samling pop-skivor som låg mig närmast om hjärtat. Hur blev det så här? Antagligen handlar det om att technoproducenter istället för att arbeta utifrån någon slags helhet gör stycken av fem minuters dansgolvsinferno. Eller så är det bara så att technon, även om den är givande rent ideologimässigt och teoretiskt, inte riktigt framkallar lika starka känslor i mitt lilla pophjärta.

Kulturdebatt och Marie Antoinette

Under hösten har två huvudsakliga ämnen präglat den svenska kulturdebatten. Dels den pånyttfödda dispyten om finkultur vs. populärkultur men även en ganska hätsk diskussion kring Sofia Coppolas senaste film »Marie Antoinette«. Debatten har i stora drag handlat om vad »Marie Antoinette« egentligen är för film, är den ytlig eller betydelsefull? En alltför opolitisk film om konsumtion, hävdar Åsa Linderborg, kvinnans inåtvända sexualitet, säger Katrine Kielos. Klart är i alla fall att »Marie Antoinette« varken handlar om Marie Antoinette eller den franska revolutionen, den handlar inte om historien överhuvudtaget. Istället är det – precis som Sofia Coppolas tidigare filmer – en allegori för regissörens eget liv.

Marie Antoinette är flickan som vid 15 års ålder fick ansvaret för ett helt lands framtid då hon gifte sig med Frankrikes kronprins Louis XVI. Hon är flickan som av många ses som en bortskämd barnunge som fick allt för mycket allt för snabbt. Och även om detta skulle vara sant är det sannerligen intressant att observera hur vissa kulturskribenter ser Sofia Coppolas nyansering av den österrikiska prinsessan som opolitisk. Men nu är som sagt »Marie Antoinette« varken en film om en prinsessa eller om politik, något som till och med styrks genom filmens eget uttryck Converse-skor och indiepop är bara några utav de element som används för att tunna ut den historiska prägeln).

I Sofia Coppolas vision är Marie Antoinette istället en ung flicka som kämpar med att uthärda en roll hon själv inte valt. Hon tvingas in i ett förhållande hon varken klarar av att hantera eller trivs i och flyr istället ångesten genom att vältra sig i ett överflöd av förströelse som kläder, bakverk, champagne och så vidare. Hon är en flicka som fråntagits allt hon växt upp med, allt ifrån sin familj till sina kläder, och istället utforskar det enda hon accepterats att utforska, lyx. Man förstår Marie Antoinette, man förstår varför hon väljer att frossa i bakverk snarare än lägga ner tid på ett äktenskap där varken kärlek eller enighet finns.

I och med »Marie Antoinette« sluter Sofia Coppola sin serie om att växa upp. Den började i »Virgin Suicides« med att berätta hur kvävande det är att inte tillåtas växa upp och fortsatte sedan med »Lost in Translation« där huvudpersonen inte visste hur hon skulle växa upp. I »Marie Antoinette« skildras nyanserat hur en person som tvingats in i vuxenrollen till slut uppnår den på egen hand – genom att gå sin egen väg. Och på något vis visar den även hur Sofia Coppola själv vuxit upp. Den träffsäkra och berörande naivitet som formade »Lost in Translation« och den allvarsamma lekfullhet som manifesterades i »Virgin Suicides« finns inte att skåda i »Marie Antoinette«. Istället berättas en historia om vuxenrollens komplexitet genom en blandning av vacker yta och smärtsamt djup.

The Fountain

I sina senaste två filmer har Darren Aronofsky studerat nedbrytningen av det mänskliga psyket på en mycket intim nivå. I »Pi« genom matematikern Max Cohens sökande efter mening i matematiska mönster och i »Requiem for a Dream« genom ett antal personers beroende av droger i olika former. Gemensamt för de två är även att båda skildrar karaktärer som söker och hur nedbrytningen sker genom sökandet.

Aronofskys senaste film, »The Fountain«, är betydligt mer storskalig än hans tidigare arbeten men utforskar även den dekonstrueringen av människan om än utifrån helt andra premisser än i »Pi« och »Requiem for a Dream«. Filmen utgår från tre olika tidsepoker, kolonialtiden, nutid och framtid, vars olika historier löper parallellt genom filmen och kretsar kring olika skepnader av samma person. I kolonialtiden conquistadoren Tomas som utforskar Amazonas djungler i jakten på livets träd, i nutid cancerforskaren Tommy i desperat behov av framgång i sin forskning för att bota sin sjuke fru och i framtiden en man vid namn Tom som reser genom rymden för att nå något han en gång förlorat.

Historierna binds effektivt ihop medelst sitt gemensamma mål som växer fram längs med filmen genom sydamerikansk mytologi, religion och filosofiska tankegångar. Det är på många sätt en ambitiös och modig film som på ett seriöst sätt tar upp stora frågor som egentligen inte har något svår. Man skulle lätt kunna avfärda The Fountain som kvasiintellektuell men samtidigt är det en film helt utan reella pretentioner och intellektuella aspirationer. Det är en film som egentligen inte håller för någon djupare analys eftersom den faktiskt inte har fler bottnar än den utger sig för att ha.
Istället är det en film som dramatiskt och spektakulärt berättas genom bilder. Dels genom manifesta bilder som utgörs av ett fantastiskt foto och Aronofskys tämligen säregna bildspråk men även genom latenta bilder som en ring med stark betydelse för alla tre historierna. Underliggande betydelse har även delar av filmens virtuella dekor som istället för att utgöras av storskaliga datoranimeringar bygger på makrofotografier av små organismer, på så vis får även något väldigt litet representera något väldigt stort – ett tema som återkommer filmen igenom med den redan nämnda ringen som exempel.

The Fountain lyckas i slutändan ro i land sina stora ambitioner. Dels tack vare Aronofskys bländande vackra foto men även genom en väl utarbetad historia som återknyter till regissörens tidigare verk, med människan som ständig slav under sökandet efter mening.

I höstmörkret gror Ondskan

 

Många deadlines just nu. Lämnade in tentamen på »Medieutveckling och effektforskning i väst efter krigstiden« i torsdags och samma dag släpptes senaste numret av Ondskan. Mitt bidrag den här gången är en intervju med The Rice Twins där jag utforskar deras syn på den svenska technoscenen. Om några dagar släpps även årets sista nummer av Soundofmusic – där några av Sveriges absolut intressantaste musikaktörer summerar året som gått och jag bland annat recenserar Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Nästa vecka kommer en text här om filmen och senare i veckan skriver jag lite om Sofia Coppolas »Marie-Antoinette« och debatten som blossat upp kring den.