Summering 2006: Filmer

Filmåret 2006 påminde på många vis om skivåret 2006. En hel del intressanta verk men inga som riktigt nådde den där tidlösa känslan av perfektion. Några riktiga guldkorn fanns dock och här kommer mina fem favoriter. (Allt listas i bokstavsordning.

Babel
(USA & Mexiko, Alejandro González Iñárritu)
Alejandro González Iñárritu har tillsammans med Guillermo Arriaga gjort tre av 2000-talets absolut bästa filmer i och med deras serie om mänsklig interaktion – eller snarare brist på mänsklig interaktion. Från klassdramat »Amores Perros« till historien om tre tragiska människoöden i »21 Grams« och slutligen den världsomspännande »Babel«. Estetiken känns igen från de övriga två filmerna med uppklippt kronologi och historier som blandas ut med naturbilder ackompanjerade av stämningsfull musik. Vad som är så briljant med Iñárritus verk är dock hans frustrerande men effektiva berättargrepp där tittaren hela tiden berövas det gudaperspektiv man vant sig vid genom ett mer traditionellt narrativ. Precis som filmernas karaktärer plågas man ofta av ovissheten om vad som egentligen händer när något inträffar. Det sägs att »Babel« var det sista Iñárritu och Arriaga kommer göra tillsammans och det känns verkligen som ett värdigt slut på ett ofta briljant samarbete.

Caché
(Frankrike, Österrike, Tyskland & Italien, Michael Haneke)
Tyske Michael Haneke har genom sina tio filmer utforskat såväl människans allra mörkaste sidor som filmmediets möjligheter. En anledning till att han är så beundransvärd är att han aldrig har underskattat sina tittare (ett problem som annars känns väldigt aktuellt i dagens filmklimat) utan ständigt utmanat sin publik genom hemskheter såväl som utmanande berättargrepp. »Caché« skildrar en fransk familj vars mörka förflutna gör sig påmint då någon börjar förfölja fadern i familjen genom att videofilma honom och platser ur hans uppväxt. Obehaget förstärks tack vare Hanekes avskalade men ack så talande berättarteknik och känslan i filmen blir till slut Kafka-liknande i frustrationen av att inte veta vem som förföljer vår huvudkaraktär.

Klimt
(Österrike, Frankrike, Tyskland & Storbritannien, Raoul Ruíz)
Det har på senare år gått inflation i biografifilmer, alltifrån musiker och författare till seriefigurer och affärsmagnater har fått sina livshistorier berättade på vita duken. Gemensamt för i princip alla av dessa filmer har varit att de utgått ifrån en skådespelare som slående likt gestaltar den verkliga personen, men i övrigt har de flest av dessa filmer i ärlighetens namn inte haft särskilt mycket att erbjuda. Att se Raoul Ruíz filmatisering av den österrikiske Art Nouveau-konstnären Gustav Klimts liv kändes därför som en frisk fläkt genom biografi-genren. Istället för den standardiserade formen av biografifilm väljer nämligen Ruíz att berätta en suggestiv och poetisk historia som snarare utforskar regissörens egna idéer än Klimts. Uttrycket påminner en del om Milos Formans mästerverk »Amadeus« med sin mer liberala syn på historien där regissörens teorier sätts i fokus snarare än historisk riktighet. Sofia Coppolas »Marie Antoinette« arbetade även den utifrån liknande grepp men jag tycker personligen bättre om Ruíz stämningsfulla historia än Coppolas karaktärsutforskande.

L’Enfant
(Belgien, Jean-Pierre Dardenn & Luc Dardenne)
Bröderna Dardenn plockade ifjol hem guldpalmen på filmfestivalen i Cannes för detta tragiska drama. Uttrycket fortsätter, i sann Dardenn-anda, att vara extremrealistiskt där mångbottnade och intrikata karaktärer står i centrum snarare än en invecklad värld. Det är avskalat, gripande och i långa stunder fruktansvärt ångestframkallande. Men Dardenn visar inte upp mänskligt lidande eller olycka på samma vis som Iñárritu och Arriaga, för även om »L’Enfant« skildrar två människor i en extrem situation handlar det snarare om förståelse och empati än om att ”bara” visa upp rörande människoöden. Missa heller inte brödernas »Le fils« från 2002.

The New World
(USA, Terrence Malick)
Terrence Malick gör ungefär en film per decennium – »Badlands« och »Days of Heaven« under 70-talet, »The Thin Red Line« 1998 och så »The New World« 2005 (svensk biopremiär 2006). Gemensamt för alla hans filmer, förutom att samtliga är mästerverk, är hur han skildrar möten människor emellan ur ett perspektiv präglat av poetisk naturromantik. »The New World« är inget undantag och berättar den klassiska historien om Pocahontas och John Smith. Med ett fulländat bildspråk skildrar Malick träffsäkert mötet mellan två världar – det orörda och oskuldsfulla Amerika och det smutsiga och desillusionerade London – och hur kärlek uppstår i rummet emellan dem.