Mara Lee gav i augusti ut en av fjolårets mest bejublade debutromaner. Då präglades diskussionen kring hennes bok »Ladies« främst av teman som ytlighet, skönhet och smärta − alla förhållandevis nötta uppslag för den svenska romanen. En liten del av diskussionen, och framförallt ett flertal recensioner, berörde dock »Ladies« strukturella natur där ett begrepp som chick-lit florerade vilt. Det handlade då om en slags relationering mellan genren och bokens inbördes förhållanden men framförallt brytpunkter. När jag själv läser »Ladies« är det dock inte ett begrepp som chick-lit som får klä skott för mina reflekterande funderingar (kanske för att jag är förhållandevis obevandrad i genren men främst för att jag inte ens vad uttrycket egentligen innebär) utan snarare bokens faktiska struktur. Mara Lee spelar på en klassisk dramaturgi där olika karaktärers tidslinjer porträtteras, till en början utan kopplingar till varandra, och därigenom gör karaktärsutvecklingen konstituerande för bokens narrativ. Bokens konventionella, men framförallt kommersiella, uppbyggnad utnyttjas på så vis för att berätta något annat, något tillsynes mer djuplodande. Med den kommersiella romanens medel skapas helt enkelt en karaktärspallett medelst vilken Lee använder starka nyanser för att ta fram det mer diffusa. Hon målar en historia vilken förs fram av gestalter uthuggna ur ytlighet, skönhet och smärta men fördjupade i psykologiska såväl som sociokulturella verkningar. »Ladies« verkar således likt bokens karaktärer utifrån en kommersiellt etablerad yta men fördjupas innehållsmässigt av ett karaktärsporträtterande med rötterna i kvalitetslitteraturen.
Ett liknande spel med konventionerna går att spåra i bröderna Coens senaste film, den kritikerrosade »No Country for Old Men«. Likt »Ladies« tar sig filmen grund i vad som ter sig vara ett konventionellt kommersiellt upplägg. Skillnaden är att det i filmens fall snarare handlar om ett formässigt stilbrott snarare än ett innehållsmässigt. Historien − man hittar maffians knarkpengar, maffian jagar mannen för att få tillbaka pengarna − bäddar för ett thriller-uttryck nedtyngt av inflationens bojor men bryter istället upp med vad den standardiserade thrillerdramaturgin innebär. Maaret Koskinen beskriver det i sin recension i DN:
Coens perspektiv är kemiskt fritt från enfaldigt psykologiserande och vårt behov av att tungsmackande förfasa oss. Deras alternativ är att bromsa in, stanna vid vägkanten och ta sig en ordentlig titt på katastrofens slumpmässiga framfart och efterverkningar.
Att just bromsa in blir på så vis en väg ur den täthet thrillern annars fodrar. I rummet som uppstår genom brödernas inbromsning finns dock inte bara den deskriptivitet Koskinen beskriver, det är långt ifrån ett sätt att ge filmen en dimension av ytterliggare insikt i berättelsens hemligheter. Istället fylls rummet ut av ett känsligt spel med symboler och symbolik där fingertoppskänsla blir en dygd för samspelet mellan såväl karaktärer som publik.
Anton Chigurh: What’s the most you ever lost on a coin toss.
Gas Station Proprietor: Sir?
Anton Chigurh: The most. You ever lost. On a coin toss.
Gas Station Proprietor: I don’t know. I couldn’t say.
[Chigurh flips a quarter from the change on the counter and covers it with his hand]
Anton Chigurh: Call it.
Gas Station Proprietor: Call it?
Anton Chigurh: Yes.
Gas Station Proprietor: For what?
Anton Chigurh: Just call it.
Gas Station Proprietor: Well, we need to know what we’re calling it for here.
Anton Chigurh: You need to call it. I can’t call it for you. It wouldn’t be fair.
Gas Station Proprietor: I didn’t put nothin’ up.
Anton Chigurh: Yes, you did. You’ve been putting it up your whole life you just didn’t know it. You know what date is on this coin?
Gas Station Proprietor: No.
Anton Chigurh: 1958. It’s been traveling twenty-two years to get here. And now it’s here. And it’s either heads or tails. And you have to say. Call it.
Gas Station Proprietor: Look, I need to know what I stand to win.
Anton Chigurh: Everything.
Gas Station Proprietor: How’s that?
Anton Chigurh: You stand to win everything. Call it.
Gas Station Proprietor: Alright. Heads then.
En dialog som lätt tenderar att gränsa till pastischen men som räddas av den takt som möjliggörs genom just bröderna Coens berättartekniskt konstruerade rum. »No Country for Old Men« blir på så vis en film vars essens ligger i detaljerna, i spelet mellan vad som förväntas visas, vad som faktiskt visas och framförallt hur det visas. Det är en lek, en balansgång, som utgår ifrån en bestämd form, en yta, men därigenom berättar något annat, och under ytan breder djupet ut sig.
