Ljuden, suggestionen och sanningen

Filmaren Andrej Tarkovskij talade ibland om sin fasta övertygelse att filmen genom sitt poetiska uttryck i avbildningen av verkligheten, främjar möjligheten för dess betraktare att närma sig ”sanningen”.

Det slår mig när jag står på den lilla venezuelanska flygplatsen och inväntar direktflyget mot Estockholmo att ljuden runt omkring framkallar en känsla inte alltför olik det Tarkovskij menar finns i filmens poesi. Jag hör över den bubblande folkmassan som befinner sig i väntsalen hur flygplanen utanför varvar sina jetmotorer och framkallar ett slags melodiskt sus som stiger tonmässigt var gång en motor varvas hårdare än de övriga. En kvinna ställer sig och läser ut meddelanden genom en mikrofon kopplad till en liten gitarrförstärkare vilket får effekten att meddelandena inte bara dränks i en förvrängande distmatta utan även blir helt omöjliga att tolka. Jag sluter ögonen och försöker koncentrera mig på alla ljuden, försöker uppleva dem som en samspelande helhet. Jag misslyckas.

Några veckor senare befinner jag mig ute på en promenad med den ena av mina två katter. Hon hoppar obehindrat mellan skogens stenar och fällda träd med mig pustandes hack i häl. Plötsligt tar hon ett språng mellan två vitt avskilda stenformationer, jag försöker följa efter men känner hur foten som lämnar marken sist halkar till och jag faller handlöst mot stenformationen med bröstkorgen som enda avlastning i den smärtsamma landningen. För att fundera över eventuella skador och min stagnerande smidighet ligger jag orörlig kvar på det hårda underlaget och blickar tomt upp mot de omgivande trädkronorna.

Jag sluter ögonen och börjar gradvis att lägga märke till ljud vilka tidigare antingen sorterats bort av min selektiva hörsel eller helt enkelt varit utom räckhåll för mitt sinnes fokus. Ljuden blir fler, fyller ut varandra och börjar konstituera en form.

Författaren Italo Calvino skildrar i sin bok ”De osynliga städerna” ett samtal mellan Marco Polo och den mongoliske kejsaren Kublai Khan. Kejsaren ber denna beresta västerlänning att berätta om de städer av kungariket kejsaren ännu inte, eller på väldigt länge, besökt. Marco Polos beskrivningar utgörs dock ut av diffusa men målande beskrivningar av platser vars natur tycks antingen godtycklig eller helt uppbyggda av detaljer lika fascinerande som intetsägande. Beskrivningar mynnar ut i ett spel av suggestioner där byggnader och platser inte låter sig läsas eller tolkas men samtidigt betecknas utifrån en deskriptiv detaljrikedom.

Jag behåller mina ögon stängda för några minuter, låter mig uppslukas av den symfoni av harmoni och dissonans. Jag hör fåglar, vinden, min katts prasslande bland några torkade löv, ett sus som framkallas av avlägsna passerande bilar, trädens fibrer i rörelse med vinden. Allt i en samspelande helhet där suggestioner uppstår i ljudens detaljrikedom och genom dess kombinerande effekt framkallar ett näst intill överdådigt ljudligt skådespel.

Jag reser på mig, känner hur min fot värker och allt är förbi, plötsligt reducerat till en samling beskrivande detaljer, deskriptiva, godtyckliga och allt för diffusa. Jag börjar haltande gå hemåt och funderar ännu en gång på Tarkovskijs idéer om filmen, verkligheten, sanningen men denna gång även ljuden som finns där, någonstans runt omkring mig men av sin flyktighet varken låter sig läsas eller tolkas.

Tidigare publicerad på Soundofmusic.