Nyligen avslutade Moderna Museet sitt uppskattade Andy Warhol retrospektiv, »Andra röster, andra rum«. En, utan att överdriva, späckad och av såväl kritiker som publik uppskattad utställning (DN berättade exempelvis i fredags om publikrekord). I sina recensioner har en rad kritiker även understrukit utställningens innovativa och spektakulära utformning genom liknelser till ”kuriosakabinett” (Aftonbladet) och referenser till begrepp som ”filmscape” (SvD). Tonen hos kritiken karaktäriserar en genomgående lyrisk glädje inför såväl utställningens faktiska innehåll som valet att i mitten av den stora utställningssalen bygga upp detta landskap av filmdukar, projektorer, monitorer och skumgummisoffor. Och visst, vid en första anblick är det ett andmäktigt kollage av detta näst intill mytiska konstnärskap som möter betraktaren när denne kliver in mitt bland decennier av fotografier, målningar, videos etc. Var man än fäster blicken finns något nytt att projicera tankarna mot, upplevelsen blir ett mångfacetterat flöde av Warhols verk där 31 filmer trängs med 42 tv-avsnitt, 40 ”screen tests” och 6 stycken videoverk. En utställning av episka proportioner kan tyckas och storleken ställer även till med en del problem för potentialen att fördjupa Warhol inför en bred publik. Nu blir nämligen storleken föraktfullt krävande då den omöjliggör att på bred front verkligen ta sig an Warhol och istället befäster en ytlighet i denna popkonsts både aktuella och mångbottnade estetik. Verken låter sig inte läsas, betraktas eller på allvar närmas utan störs ständigt av att det finns något nytt, spektakulärt, som pockar på uppmärksamhet, och sedan ytterliggare något nytt och något nytt och något nytt… Betraktaren liksom kastas runt i en härva av uttrycksfullhet och blir så fort denne lämnar oasen, det centrala filmlandskapet blir onekligen en oas, i utställningens mitt bortkopplad från alla knutpunkter och referensramar, utelämnad att likt en kork driva runt i detta hav av uttryck.
Tanken med denna ostrukturerade konstruktion är givetvis lika tydlig som god. Här finns ett slags självgodhet i att låta konst som formmässigt en gång i tiden bröt med annan konst, ställas ut på ett sätt som en gång i tiden bröt med andra sätt att ställa ut. Att gestaltandet av ett spretigt konstnärskap genom en spretig utställningsform försvårat en eventuell läsning eller fördjupning av innehållet tycks man ha ignorerat i någon form av ”målet helgar medlen”-tanke.
Det är dock inte i denna del av väggkonst, för skulpturer är minst sagt i minoritet, som »Andra röster, andra rum«s största formmässiga problem ligger.
Att ställa ut film i den vita kuben är ett ständigt problem så fort verket i fråga rör sig ifrån utformningen av en videoinstallation. Andy Warhols filmer, vilka ofta är både långa och monotona, är i sig ett tacksamt byte för utställningshallen då de möjliggör för betraktaren att närma sig på avstånd. Att en betraktare på fullt allvar skall ta sig an en film som »Empire« finns till synse inte med i beräkningen, och om man väl skulle vilja visar det sig omöjligt då den längdmässigt överstiger museets öppettider. Förutsättningen finns helt enkelt inte och situationen underlättas knappast av verket omges av flera andra dukar, på vilka andra likvärdigt svårpenetrerade verk projiceras, och dränks i ljud från övriga filmer och betraktare. Likväl hänger »Empire« där, en duk med en skyskrapa i skymningen, ackompanjerad av en liten monitor som berättar speltiden och var i förloppet man just nu befinner sig. Av allt att döma gjort för att underlätta betraktarens plötsliga inhopp och samtidigt befästa en form av sensationalism över detta spektakel till film. Detta frånkopplar givetvis »Empire« − och övriga filmer − från sin kontext, sitt syfte och sin betydelse.
Det är tydligt att denna reducering av verken gjorts för att understödja ett slags kompromiss. Ett sätt att kringgå problematiken med att visa film i museet genom att förminska det filmiska innehållet till ett spektakel utan teoretisk eller estetisk grund. Det förundrande, speciellt med tanke på vilken respekt vissa utav Gunvor Nelsons verk behandlades när de förunnades ett eget, nedsläckt, visningsrum i höstas på samman institution, hur Warhols filmer tillåts utsättas för denna reducering. Hur man utan skrupler kör ut digitala komprimeringar av filmer som så sällan visas och sedan placerar dem tätt intill varandra trots att både akustiska och visuella problem är uppenbara.
Konstteoretikern Boris Groys ställde sig på många sätt positiv till filmens plats i konstrummet. Han menade att detta ”fria” betraktelsesätt på många vis möjliggjorde nya nivåer hos konstformen:
”The museum context allows what theatre and cinema cannot fulfil. The space turns into a walk-in film in which the viewer experiences Edith Clever’s monologue as a conversation with himself.”
Och visst går det att på många vis ta fasta på den vita kubens egenskaper för att spela ut möjligheter hos filmen vilka annars inte kan komma till sin rätt. Problem infinner sig dock när man som Moderna Museet helt överser med filmmaterialets inneboende egenskaper i syfte att uppnå en formmässig effekt. När man gör en ”walk-in film” av något utan att betona vare sig verkets egenskaper eller kontext. När man kort sagt låter form gå före innehåll.
