Björn af Kleen skriver idag rosande (tror jag det är?) om journalisten Erik Helmerssons romandebut »Blixthalka«. Af Kleen ser ett porträtt av ”asgamen” genom berättarjaget Erik och hur »Blixthalka« ” är ett viktigt kapitel i vår urbana fauna” där viktigheten tycks ligga i porträtterandet av det ”infantila samhället, så som det framträder hos unga barnlösa storstadspar”. Själv är jag inte lika imponerad utan ser istället ett klassiskt och tråkigt porträtt av den missförstådde och tungsinte mannen. En lika vanlig som nött klyscha inom den svenska skrivkonsten, från Strindbergs kvinnohatare till Marcus Birros vemodighet via poppoeter som Ulf Lundell, Mauro Scocco eller Håkan Hellström. En tradition, sinom aktad sinom föraktad, som Helmersson onekligen ansluter sig till genom romandebuten.
»Blixthalka« berättar historien om Erik och Lotta, två medelålders människor på resa, dels genom ett kyligt Island – vilket fått agera tillflyktsort för de båda efter att Lotta brutit med sin senaste kille – men även genom ett historietyngt och under ytan laddat förhållande.
Erik blir genom romanens jag-perspektiv en slags centralfigur medelst vilken historien tar sin utgång. Han är en introvert, beläst och reflekterande man vars förkärlek till Island, med fokus på den Isländska mytologin, fört de båda till det nordliga öriket. Perspektivet ur Eriks karaktär präglar historien i flera avseenden och är i sig upphovet till viss problematik hos romanen. Dels blir Erik som karaktär, trots central för historiens berättande, reducerad till blott ett perspektiv genom avsaknaden av egna drivande handlingar såväl som ett ständigt reflekterande över Lotta och det natursköna landskapet (ett i stort sett homogent reflekterande) men ett uteblivet reflekterande över just jaget. ”Vågorna fortsatte att slå mot Isafjörðurs betongkajer, Lotta såg väl Guds hand trycka på vattnet, ibland lätt och lekfullt och ibland rasande som ett barn som försöker straffa vattnet i sitt badkar men aldrig upphörande, hans hand mot vattenytan, minut efter minut, dag efter dag, år efter år i evighet. Vad såg jag? Vågor.”
Eriks iakttagelser ger sedermera upphov till en förstärkning av bilden av honom som den klassiska vemodige mannen snarare än en fördjupning av honom som karaktär. Den kärleksladdade naturromantiken är ett exempel men än mer avgörande är sättet Erik spelas ut mot Lotta. Han blir ett komplement, ett sätt att se, en blick om man så vill, mot kvinnan vilken genom Eriks, och emellanåt rent övergripande, beskrivningar pendlar mellan en kliché och ett objekt för amorös fascination.
Detta skiftande mellan ett övergripande perspektiv och ett karaktärsbaserat problematiserar även förhållandet mellan Erik författaren och Erik karaktären. Det skulle kunna ses som en ingång till diskussion kring den samtida svenska romanens sammanblandning mellan fiktion och självbiografi genom en slags reducering av historia och karaktärer. En slags nedbrytning av en verklighet till en klassisk historia med lika klassiska karaktärer och hur denna förhåller sig till den verklighet den åsyftar.
Problemet är bara att det snarare ger upphov till en försvårad läsning än en konfrontation. Ett frustrerande berättande som provocerar läsaren hellre än att ställa denne inför en eventuell verklig botten hos romanen. Det förblir därför oklart huruvida »Blixthalka« bör förstås som en lek, ett fördolt formexperiment, eller om det helt enkelt är den bagatell präglad av den vemodige mannens undanhållna och missförstådda känslospel som uppenbarar sig vid en första anblick.
Detta spel med läsaren som slits mellan förhållandet till historien som kliché eller provokation lämnar efter romanens peripeti kvar ett tomrum likt det som finns närvarande läsningen igenom. Ett tomrum fyllt av slitningar och frustration inför två karaktärer läsaren inte vet hur den skall förhålla sig till, två karaktärer urholkade av berättandet och varandet som klichéer i en lika klichéfylld historia genom ett lika klichéladdat landskap.
Edit: DNs Jan Arnald pekar även han i sin recension på problematiken mellan bokens två karaktärer men menar samtidigt att det är två träffsäkra karaktärsporträtt som presenteras. Jag förundras över hur två så stereotypa karaktärer så lätt kan köpas genom två så tunna identitetsplattityder? Kan svaret finnas i den uppskattning Arnald visar för den lika klichéfyllda dialogen?
Edit 2: SvDs Erik Bergqvist skriver desto mer träffsäkert i sin recension där han påpekar hur ”det istället är när Helmerson skjuter svadan åt sidan och låter Erik vända uppmärksamheten mot nuet och det på samma gång bekanta och främmande landet som texten får egenliv”.
