I måndagens DN skrev de före detta Bang-redaktörerna Malena Rydell och Karin Eder-Ekman om hur kulturpublikationers verksamhetsförhållanden styrs av hegemonilika uppfattningar om hur dessa publikationer bör skötas. Rydell och Eder-Ekman pekade bland annat ut hur den klassiska bilden av kulturredaktören/skribenten gör sig bäst som ensamt slitandes på kammaren och bedrivandes en näst intill ideell verksamhet.
Samma dag kommenterade Anders Mildner i Expressen Norberg-debatten genom att diskutera hur dagstidningarna (läs DN) lämnar en högst levande debatt därhän och tror att de fortfarande har möjlighet att agera moderator för en diskussion som främst äger rum utanför upphovsmediet. I torsdags mötte Pia Bergström upp Mildners kommentar i Aftonbladet genom att framhäva, med hänvisning till den holländske medieteoretikern Geert Lovink, dagspressens roll som konstituerande för bloggarnas blotta existens. ”Bloggarna skulle i själva verket inte ha något att diskutera utan de etablerade mediernas journalistiska mödor”.
Jag personligen befinner mig någonstans i mellanlandet av denna högst splittrande diskussion. Å ena sidan ställer jag mig något skeptisk till synen på bloggarna som alienerade från dagspressens debattsidor, där bloggarna reduceras till en någorlunda homogen massa, på sin höjd en rörelse, som enhälligt för fram sina perspektiv för att tas i beaktning av de ”etablerade medierna”. Å andra sidan bortser synen på bloggarna som en aktiv och reformerande del av debatten det faktum att bloggvärlden, likt dagspressen, är uppbyggd kring maktstrukturer där olika bloggar värderas högre än andra och på så vis blir konstituerande för såväl det som diskuteras på andra bloggar som det som väl tas upp bland de ”etablerade medierna”. Den här bloggen har aldrig varit särskilt högt värderad, och kommer säkerligen aldrig att bli det heller, men de argument Anders Mildner för fram tänder i alla fall en syn, om än en omstridd sådan, på bloggandet som ett verktyg av framtiden, kapabelt att inte bara föra redan existerande debatt utan även ge upphov till diskussioner värda att föras i de ”etablerade medierna”. Detta sätter i förlängningen även bloggaren i samma position som kulturredaktören/skribenten där det redan finns en bild, inte alltför olik den inledningsvis nämnda, att leva upp till.
Reflections kommer i fortsättningen att göra sitt bästa för att leva upp till denna bild, med bloggaren ensamt slitandes på sin kammare. Som för att positionera sig någonstans i det mellanland jag tidigare nämnde kommer bloggandet dock vare sig handla om att enbart vidareutveckla dagspressens debatter eller att agera helt autonomt. Det kommer istället att kretsa kring en blandning av reflekterande kring dessa debatter och författandet av helt egna reflektioner kring såväl medier som kultur i stort. Förhoppningsvis innebär detta en pånyttfödelse för Reflections, men kanske även dess död, men framförallt är det ett steg i ledet av ett narcissiskt utövande av kontemplering som underhåller om inte eventuella läsare så åtminstone mig själv.
