Jag möts av nyheten att Arthur C. Clarke gått bort. Mina tankar går direkt till »2001: A Space Odyssey«, det verk som betytt absolut mest för mitt filmtittande såväl som min syn på konst i stort.
Som tolv-trettonåring ser man »2001« annorlunda än man gör som 21-åring, man ser både mer och mindre. Man ser en utmaning, ett problem som ska lösas, ett slags pussel som vägrar att gå ihop. Som 21-åring ser jag fortfarande en utmaning men utmaningen ligger numera inte i att lösa ett problem eller att leta bitar till ett pussel som inte går ihop. Där »2001«s komplexitet tidigare låg i dess narrativ, dess avsaknad av tillfredsställande katharsis, finns numer bara beundran och förundran. Förundran inför det estetiska spel som finns i filmens visuella och audiella förgrund. Jag kan än idag inte titta på »2001«s 141 minuter utan att hänföras av varje bildruta av varje minut. Laddningen i dess färger, dess kontraster, dess geometriska spel med former i perfekt samklang med den sterilitet de själva ger uttryck för. En sterilitet som genom färgernas lucida natur appellerar på känslotillstånd och stämningar i ständig interaktion med filmens karaktärer men framförallt dess musik och tystnad. Ljud och musik som likt filmens visualitet spelar med nyanser och kontraster och som bryggar det ljudliga med det bildliga genom Brahms och Johann och Richard Strauss (Also sprach Zarathustra är ett kapitel i sig). Musiken blir en väg in i filmen, både dess historia och dess estetik. Den berättar det bilderna inte förmår, eller väljer att utelämna, och skapar genom sina mångbottnade betydelser ytterliggare nivåer i filmen.
Nivåer som leder bort från den narrativa komplexitet jag fascineras av som tolv-trettonåring och mot den estetiska komplexitet jag fascineras av idag. En fascination som i stort bygger på den fåfänga jakten på förståelse för estetikens perception. Varselblivningen av färger, nyanser, geometri, ljud, musik och till slut komposition som aldrig låter sig beskrivas till fullo. En sublimitet som ligger bortom mitt förstånd, som låter sig beskrivas bara som nedbruten till mindre beståndsdelar som färgen på fåtöljerna utanför Hilton på månen i kontrast med det mekaniskt vita stålgolvet. Men som helhet ter sig alla dessa beståndsdelar som obetydliga, som pjäser skapade för att låta mig se men bara skymta det som talar till mig, ett slags estetikens rena uttryck. Bortom förståelse för mig då och bortom förståelse för mig nu, men likväl det som fascinerar och formar min syn på estetik såväl då som nu.
