Foto: Abid Katib/Getty Images
Brittiska The Guardian publicerade idag en bildserie under rubriken »Recent violence in Gaza« där sedvanligt nyhetsfoto spelar huvudrollen. Medan jag hastigt bläddrade igenom kaotiska folkmassor och sönderbombade byggnader stannade jag tvärt vid detta foto. En ensam palestinsk flicka ståendes mitt i det kaos som tidigare var hennes hem. Ett motiv gripande i sig men det är inte i första hand realismen i fotot som väcker mitt intresse. Det finns en komposition av ljus i bilden som genom rummets färger framkallar en slags estetisk kontrast. Det inre rummet där den nedre blå tapeten ger rummet en dimension av liv, den sätter en ton, ett värde på hemmet, och lyfter på så vis även fram flickan i bilden. Bakom flickan breder det bakre rummet ut sig, dolt i mörker, det förgångna höljt i skuggor trots ljuset som gör sig till känna genom fönstren belägna i takhöjd men som ändå inte skänker bilden vare sig ljus eller rörelse. Rörelsen finns istället i det inre rummet, där det perforerade taket framför flickan släpper igenom ett ljus som inte bara lyfter fram rummet som hem utan även sätter flickan helt i fokus. Roland Barthes pekar i sin stundom intrikata men likväl briljanta »Camera Lucida« på bildmotivets inneboende möjlighet att peka ut och bryta motivet i sig. Jag ser på flickans högerhand och kan inte slita mig från dess rörelse. Den känner efter, balanserar, söker efter ett stöd i rörelsen framåt. Den leder flickans rörelse mot rummets ljus och bort ifrån mörkret. Flickans hand utgör bildens punctum genom sin progressiva utformning, likt en människa som i mörkret letar efter något att greppa tag i. Den för med sig hela flickans rörelse framåt och utgör på så vis ledande för såväl rörelsen som bilden i sig. I denna bildens komposition finns mer än jag förmår beskriva, ett avtryck av något ogripbart (verkligheten?), något jag famlar efter, känner efter, men uppfattar bara något i mörker, höljt i skugga.
