En motsättning mellan folkbildning och fördjupning?

Therese Bohman gav för några veckor sedan träffsäker kritik till säsongspremiären av SVTs satsning på samtidskonst, »Arty«.

”Gårdagens Arty var antagligen världens mest substanslösa halvtimme, och dessutom obehaglig i sina oförblommade försök att uppfostra tittarna med god smak – vilken alltså visade sig vara liktydigt med sådant som var nytt, härligt och spännande på 60-talet.”

Ungefär en månad tidigare vaknade, för en kort period, även den ständigt pågående debatten om huruvida public service-uppdraget uppfylls eller ej. SvDs Carl Otto Werkelid presenterade de vanliga, klassiska, argumenten om hur SVTs roll som folkbildare spelats ut och hur institutionen ägnar alldeles för stor tid till underhållning istället för att fokusera på exempelvis sina kulturprogram.

Problematiken i SVTs kulturutbud ligger dock inte främst i utrymmet programmen tilldelas utan snarare i retoriken medelst dessa verkar. Det Therese Bohman pekar på som ”substanslöst” är nämligen i första hand inte utan substans, det är istället presenterat helt utan relevant förankring. Reportagen i »Arty« har sedan programmets start obekymrat pendlat mellan konstnärer, utställningar och verk, genomgående utan att förankra dessa i någon som helst kontext utom programmets egen. Resultatet är ett fragmenterat klipprogram där konsten snabbt presenteras men varken problematiseras eller utforskas. Konstnären, och i det här fallet programledaren, Carl Johan De Geers naiva tilltag, vilket vanligtvis spelar en central roll i hans konst, blir därmed ledande för programformen och producerar i förlängningen en ”hink och spade-retorik” som talar till tittaren som om denne aldrig sett ett konstverk. (Helt i linje med detta har »Arty« i och med den pågående säsongen introducerat ”Tecknarskolan”, ett inslag där vi som tittare har möjlighet att lära oss det här med att teckna.)

Retoriken är dock inte bunden till »Arty« utan kommer igen i flera av SVTs kulturprogram. Det självklara exemplet är det snart avslutade »Filmkrönikan« som på senare tid introducerat moment som ”gissa skådespelaren” samt reducerat filmen till att bedömas i punktform utifrån ”manus”, ”regi” och ”form” (något som dock tydligen slopats i dagsläget). Spår av liknande retorik går även att spåra i program som »Kobra« och »Babel« där porträtt och reportage avlöser varandra utan djuplodande kontextualisering eller grund till teoretisering.

Effekten av denna likriktning är att SVTs kulturutbud får en ytlig framtoning. Kulturen blir någonting som inte är på allvar, förminskat till något skoj och lite spännande. Ett programutbud där ett område som präglas av väsentliga och samhällsrelevanta frågor blir en lek, ett sökande efter något lite kittlande underhållande – Är det sant att Zorn målat vaginor!?, Visste du att det finns miljoner färger!? osv. Och ständigt undflyende diskussion, kritik och analys.

Problemet är med andra ord inte innehållet utan presentationen och bearbetningen av detsamma. Ett exempel där just bearbetningen istället står i fokus är samtalsserien »Beckman, Ohlson & Can« där aktuella diskussioner hålls med kultur i fokus. Där ges resonemang utrymme och där ses möjligheterna i att använda samtalet som fördjupning av kulturellt aktuella ämnen. Frågan är bara varför detta inte kan anammas i fler av SVTs kultursatsningar? Varför inte en sammanblandning av reportage och samtal där den förra blir preciserande för den senare? Kanske ses »Beckman, Ohlson & Can« som något för smalt (vilket skulle kunna förklara sändningstiden, måndagar 22.30) eller kanske är det bara så att SVT i dagsläget ser en motsättning mellan folkbildning och fördjupning?

Ljuset, rummet och flickan

Foto: Abid Katib/Getty Images

Brittiska The Guardian publicerade idag en bildserie under rubriken »Recent violence in Gaza« där sedvanligt nyhetsfoto spelar huvudrollen. Medan jag hastigt bläddrade igenom kaotiska folkmassor och sönderbombade byggnader stannade jag tvärt vid detta foto. En ensam palestinsk flicka ståendes mitt i det kaos som tidigare var hennes hem. Ett motiv gripande i sig men det är inte i första hand realismen i fotot som väcker mitt intresse. Det finns en komposition av ljus i bilden som genom rummets färger framkallar en slags estetisk kontrast. Det inre rummet där den nedre blå tapeten ger rummet en dimension av liv, den sätter en ton, ett värde på hemmet, och lyfter på så vis även fram flickan i bilden. Bakom flickan breder det bakre rummet ut sig, dolt i mörker, det förgångna höljt i skuggor trots ljuset som gör sig till känna genom fönstren belägna i takhöjd men som ändå inte skänker bilden vare sig ljus eller rörelse. Rörelsen finns istället i det inre rummet, där det perforerade taket framför flickan släpper igenom ett ljus som inte bara lyfter fram rummet som hem utan även sätter flickan helt i fokus. Roland Barthes pekar i sin stundom intrikata men likväl briljanta »Camera Lucida« på bildmotivets inneboende möjlighet att peka ut och bryta motivet i sig. Jag ser på flickans högerhand och kan inte slita mig från dess rörelse. Den känner efter, balanserar, söker efter ett stöd i rörelsen framåt. Den leder flickans rörelse mot rummets ljus och bort ifrån mörkret. Flickans hand utgör bildens punctum genom sin progressiva utformning, likt en människa som i mörkret letar efter något att greppa tag i. Den för med sig hela flickans rörelse framåt och utgör på så vis ledande för såväl rörelsen som bilden i sig. I denna bildens komposition finns mer än jag förmår beskriva, ett avtryck av något ogripbart (verkligheten?), något jag famlar efter, känner efter, men uppfattar bara något i mörker, höljt i skugga.

Bloggandets verksamhetsförhållanden

I måndagens DN skrev de före detta Bang-redaktörerna Malena Rydell och Karin Eder-Ekman om hur kulturpublikationers verksamhetsförhållanden styrs av hegemonilika uppfattningar om hur dessa publikationer bör skötas. Rydell och Eder-Ekman pekade bland annat ut hur den klassiska bilden av kulturredaktören/skribenten gör sig bäst som ensamt slitandes på kammaren och bedrivandes en näst intill ideell verksamhet.

Samma dag kommenterade Anders Mildner i Expressen Norberg-debatten genom att diskutera hur dagstidningarna (läs DN) lämnar en högst levande debatt därhän och tror att de fortfarande har möjlighet att agera moderator för en diskussion som främst äger rum utanför upphovsmediet. I torsdags mötte Pia Bergström upp Mildners kommentar i Aftonbladet genom att framhäva, med hänvisning till den holländske medieteoretikern Geert Lovink, dagspressens roll som konstituerande för bloggarnas blotta existens. ”Bloggarna skulle i själva verket inte ha något att diskutera utan de etablerade mediernas journalistiska mödor”.

Jag personligen befinner mig någonstans i mellanlandet av denna högst splittrande diskussion. Å ena sidan ställer jag mig något skeptisk till synen på bloggarna som alienerade från dagspressens debattsidor, där bloggarna reduceras till en någorlunda homogen massa, på sin höjd en rörelse, som enhälligt för fram sina perspektiv för att tas i beaktning av de ”etablerade medierna”. Å andra sidan bortser synen på bloggarna som en aktiv och reformerande del av debatten det faktum att bloggvärlden, likt dagspressen, är uppbyggd kring maktstrukturer där olika bloggar värderas högre än andra och på så vis blir konstituerande för såväl det som diskuteras på andra bloggar som det som väl tas upp bland de ”etablerade medierna”. Den här bloggen har aldrig varit särskilt högt värderad, och kommer säkerligen aldrig att bli det heller, men de argument Anders Mildner för fram tänder i alla fall en syn, om än en omstridd sådan, på bloggandet som ett verktyg av framtiden, kapabelt att inte bara föra redan existerande debatt utan även ge upphov till diskussioner värda att föras i de ”etablerade medierna”. Detta sätter i förlängningen även bloggaren i samma position som kulturredaktören/skribenten där det redan finns en bild, inte alltför olik den inledningsvis nämnda, att leva upp till.

Reflections kommer i fortsättningen att göra sitt bästa för att leva upp till denna bild, med bloggaren ensamt slitandes på sin kammare. Som för att positionera sig någonstans i det mellanland jag tidigare nämnde kommer bloggandet dock vare sig handla om att enbart vidareutveckla dagspressens debatter eller att agera helt autonomt. Det kommer istället att kretsa kring en blandning av reflekterande kring dessa debatter och författandet av helt egna reflektioner kring såväl medier som kultur i stort. Förhoppningsvis innebär detta en pånyttfödelse för Reflections, men kanske även dess död, men framförallt är det ett steg i ledet av ett narcissiskt utövande av kontemplering som underhåller om inte eventuella läsare så åtminstone mig själv.