När jag i våras gjorde research och intervjuer till min artikel »Ljud och upprepning« – som finns publicerad i det aktuella numret av Ondskan – intervjuade jag bland annat det svenske drone-geniet Jonas Lindgren. Tyvärr redigerades stora delar av intervjun bort på grund av platsbrist, något jag så här i efterhand har ganska dåligt samvete för. Jonas Lindgren är nämligen en sådan artist vars musik man bara vill att alla ska höra. Jag ger er härmed den oredigerade intervjun i hopp om att ytterliggare uppmärksamhet skall riktas mot dessa underbara alster.
Låt mig börja med att fråga en ganska grundlägga fråga. När tycker du ljud blir musik och vad skiljer dessa två medium från varandra?
Kortfattat så anser jag att det handlar om vad personen som alstrar ljudet har för något syfte med det, det handlar uteslutande om kontext. Sen kan givetvis lyssnaren ha en åsikt, men det är enligt mig en helt annan diskussion som man som musiker inte nödvändigtvis inte måste ta del av.
När jag lyssnar på dina kompositioner känner jag mig väldigt hänförd, nästan uppslukad av den. Vad försöker du själv uppnå eller leta efter genom dina verk? Finns det något speciellt du försöker förmedla eller manifestera genom dem?
Jag ser på min musik som små dagboksanteckningar, vilket återspeglas i titlar, fältinspelningar och eventuella samplingar. Jag har ingen agenda och försöker inte förmedla ett budskap till en bred publik.
Att du känner dig hänförd av min musik gör mig glad då jag strävar efter att min musik ska vara storslagen men med små medel.
Jag drivs även framåt av en teknisk nyfikenhet, det finns så enormt mycket man kan uppnå och under det tiotal år jag har arbetat med den här sortens musik så har utvecklingen gått framåt med stormsteg såväl tekniskt som estetiskt, ej att förglömma.
Din musik blandar på ett väldigt intressant sätt naturliga ljud (det vill säga ljud som jag antar att du inte skapat själv) med digitala eller instrumentala ljud. Hur ser du på ditt arbete med ljud? Var hittar du dem, hur arbetar du med dem etc.? Hur stor del är de av den kreativa processen?
Här måste man återknyta till frågan här ovan, då de onekligen är starkt sammanknutna. Mina fältinspelningar, eller naturliga ljud, är ett sätt att förtydliga den dokumenterande aspekten av min musik genom att spela in och använda ljud från speciella tidpunkter som jag vill minnas och genom min musik på sätt och vis återuppleva. Man kan givetvis använda fältinspelningar som en stämningsförhöjande ljudtapet, något som även jag gjort mig skyldig till, men det känns tråkigt och platt. Jag vill att alla ljud ska betyda något, om inte för andra så i alla fall för mig.
Sättet jag arbetar med dem på skiljer så enormt, det beror uteslutande på låt och ljud. Ibland så klipper jag sönder dem i små beståndsdelar och filtrerar dem bortom igenkännlighet medan jag en annan gång låter dem ligga helt orörda.
Hur ser du på förhållandet mellan musik och ljudkonst och hur skulle du dra gränsen mellan dessa två? Vilka klara skillnader och likheter finns det?
Det är upp till konstnären eller musikern vilka ambitioner han eller hon har med ljuden som produceras. Jag tror att mycket ljudkonst är färgad av musik, och givetvis tvärtom, men det är enligt min mening syftet och inte produkten som styr.
Ett ljudkonstverk kan vara så mycket, från narrativa text/ljudstycken till ljudinstallationer, vilket på sätt och vis gör det svårt att jämföra det med musik. Det är i mina ögon relativt vitt skilda uttryckssätt, ur en teoretisk synvinkel om än inte i praktiken som jag nämnde tidigare.
Försök förklara på hur du ser på din egen musik, hur skulle du ”kategorisera” den? Lapgazing, drones, screengazing, sound dust och inte minst glitch är genretermer man stöter på i och med din musik, hur skulle du själv definiera dessa termer utifrån din egen musik?
Det finns inget egentligt syfte med uppfinnandet och användandet av dessa olika genrer, förutom att jag alltid funnit det roande att leka med popkulturella uttryck. Jag kallar vanligtvis min musik för Drone Pop, som beskriver sig självt, och Lapgaze som helt enkelt är en parafras på Shoegaze med den enkla skillnaden att jag istället för att titta blygt ner på mina skor stirrar blint på min laptopskärm under livespelningar istället för att interagera med publiken.
Jag tycker att det är svårt att kategorisera min musik, men det är å andra sidan inte lätt att förhålla sig till något som man spenderar så mycket tid med. Jag ser mig som en droneartist i grunden, men under de senare åren så har jag onekligen fört in många icke typiska element i min musik för att klassificera det som ”drones”. Kanske är det just på grund av detta som jag sysslar med ovan nämnda ordlekar!?
Ok, men hur skulle du i så fall själv beskriva utvecklingen av din egen musik? Både ur ett genreperspektiv och ett mer, ska vi säga tekniskt och ljudmässigt perspektiv?
Mina utsvävningar i elektronisk musik inleddes med att jag lånade mina bandmedlemmars effektpedaler efter att vi repat med vårt kängpunkband, influerad av de japanska noisemusiker som jag avgudade på den tiden. Det var full fart med alla reglage på max som gällde, och enbart för stunden för att det var roligt. Det var först när jag började spela in musik hemma som det slog mig att man kunde fokusera på detaljer och dynamik och det var i och med den upptäckten som min musik började utvecklas. Jag började leka med mjukvara och lämnade snabbt noisen för sprödare ambient och har väl stannat kvar i den fåran.
Trots en viss framgång och medverkan på samlingsskivor så tog jag en paus från musiken i nästan två år och jag ser en markant skillnad i mitt musikskapande före och efter denna period som avbröts förra våren med releasen av Saltholmen EP. Rent tekniskt har inte mycket förändrats, jag använder mig snarare av alla de tekniker jag använt under åren men gör det nu simultant. Jag är mer fokuserad på vad jag gör, och försöker trots att jag arbetar huvudsakligen med drones tänka i musikaliska banor snarare än att bara dronea i tio minuter och tona ut låten.
Din, och givetvis många andras, musik uttrycker sig i en ganska smal och avskild fåra om man jämför med mer socialt accepterad svensk musik men ändå tycks de som tar till sig din musik mest vara människor som är rotade i någon slags typisk popkulturell tradition. Hur ser du på detta? Varför tror du att mer experimentell musik i Sverige i första hand tas emot som musik av en popkulturell publik men som ljudkonst av en mer akademikerinriktad publik?
Inledningsvis så vill jag säga att jag inte ser min musik som svår, tvärtom.
Hur man uppfattar och klassificerar musik tror jag mest beror på vana. Lyssnar man huvudsakligen på popmusik så kommer man utan att ifrågasätta acceptera allt man ser framföras live eller lyssnar till på skiva som musik, oavsett vad kompositören eller ljudkonstnären har för syfte med det hela, och återigen givetvis det motsatta. Har man spenderat 40 år i de konstnärliga institutionerna så tror jag att ens syn på abstrakt musik och ljudkonst är färgad av det.
Vad säger du i stort om det svenska popkulturella musikklimatet kontra det ljudkonstnärliga?
Det ljudkonstnärliga klimatet känner jag inte att jag kan uttala mig om, men jag gissar att det fortsätter som vanligt inom institutionernas väggar långt från allmänhetens blickar på samma vis som det gjort sen tidigt 70-tal då försök gjordes att föra ut bandmusiken till en bredare massa. De försök som gjorts för att föryngra denna värld på senare år verkar ha bekämpats med stora ansträngningar till den grad att jag i stort sett har tappat intresse för den.
Delar av den populärkulturella sfären verkar ju dock ha ett starkt grepp om den abstrakta musiken och så lär det fortsätta. Det känns som om drones och invecklad elektronika är accepterade inslag, vilket givetvis är utmärkt. Om det kommer att bli ett större fenomen är svårt att säga, då den inte lämpar sig väl som bruksmusik på samma vis som mycket techno eller givetvis vanlig popmusik gör.
Även om ljudkonsten/den experimentella musiken är präglad av avantgardistiska resonemang så finns där ändå någon sorts postmodern paradigm vad gäller konstformens uttryckssätt. Trots detta känns det som att dagens ljudkonst ständigt flyttas närmare och närmare ett pop-kulturellt och pop-konstnärligt sammanhang, en del producenter – enligt mig är du själv ett exempel på detta – uttrycker sig i båda former och blandar dem till och med. Hur ser du på denna utveckling? Håller gränsen mellan ljudkonst och populärkultur på att suddas ut? Var hävdar du att gränsen går idag mellan de båda?
Även om jag inte aktivt följer ljudkonsten längre så måste jag ställa mig tvivlande till att den är, som du uttrycker det, avantgardisk. I sitt uttryckssätt så har den i mina ögon varit stillastående i många år. Jag ser inte alls detta som ett stort problem, jag tycker snarare att det är tråkigt att det finns en förkärlek att framhäva och försköna progressivitet och utveckling istället för att fokusera på kvalitet. Men det är tråkigt att den fortfarande beskrivs som avantgardisk, då jag tror att det är i längden är negativt på många plan.
Att konstmusik och populärkultur samexisterar är inte heller det något nytt, vilket Velvet Underground, Sonic Youth, Blue Öyster Cult, och om man så vill Mozart, är bra exempel på. Det som händer idag är väl snarare att verktyg som enbart varit tillgängliga i universitetens elektronmusikstudios idag får plats i en laptop och därför är uttryck som tidigare varit omöjliga att producera för en lekman fritt tillgänglig.
Mp3-släpp och övrig information om Jonas går att hitta på hans hemsida, the glitchpunkyouth.
