Therese Bohman gav för några veckor sedan träffsäker kritik till säsongspremiären av SVTs satsning på samtidskonst, »Arty«.
”Gårdagens Arty var antagligen världens mest substanslösa halvtimme, och dessutom obehaglig i sina oförblommade försök att uppfostra tittarna med god smak – vilken alltså visade sig vara liktydigt med sådant som var nytt, härligt och spännande på 60-talet.”
Ungefär en månad tidigare vaknade, för en kort period, även den ständigt pågående debatten om huruvida public service-uppdraget uppfylls eller ej. SvDs Carl Otto Werkelid presenterade de vanliga, klassiska, argumenten om hur SVTs roll som folkbildare spelats ut och hur institutionen ägnar alldeles för stor tid till underhållning istället för att fokusera på exempelvis sina kulturprogram.
Problematiken i SVTs kulturutbud ligger dock inte främst i utrymmet programmen tilldelas utan snarare i retoriken medelst dessa verkar. Det Therese Bohman pekar på som ”substanslöst” är nämligen i första hand inte utan substans, det är istället presenterat helt utan relevant förankring. Reportagen i »Arty« har sedan programmets start obekymrat pendlat mellan konstnärer, utställningar och verk, genomgående utan att förankra dessa i någon som helst kontext utom programmets egen. Resultatet är ett fragmenterat klipprogram där konsten snabbt presenteras men varken problematiseras eller utforskas. Konstnären, och i det här fallet programledaren, Carl Johan De Geers naiva tilltag, vilket vanligtvis spelar en central roll i hans konst, blir därmed ledande för programformen och producerar i förlängningen en ”hink och spade-retorik” som talar till tittaren som om denne aldrig sett ett konstverk. (Helt i linje med detta har »Arty« i och med den pågående säsongen introducerat ”Tecknarskolan”, ett inslag där vi som tittare har möjlighet att lära oss det här med att teckna.)
Retoriken är dock inte bunden till »Arty« utan kommer igen i flera av SVTs kulturprogram. Det självklara exemplet är det snart avslutade »Filmkrönikan« som på senare tid introducerat moment som ”gissa skådespelaren” samt reducerat filmen till att bedömas i punktform utifrån ”manus”, ”regi” och ”form” (något som dock tydligen slopats i dagsläget). Spår av liknande retorik går även att spåra i program som »Kobra« och »Babel« där porträtt och reportage avlöser varandra utan djuplodande kontextualisering eller grund till teoretisering.
Effekten av denna likriktning är att SVTs kulturutbud får en ytlig framtoning. Kulturen blir någonting som inte är på allvar, förminskat till något skoj och lite spännande. Ett programutbud där ett område som präglas av väsentliga och samhällsrelevanta frågor blir en lek, ett sökande efter något lite kittlande underhållande – Är det sant att Zorn målat vaginor!?, Visste du att det finns miljoner färger!? osv. Och ständigt undflyende diskussion, kritik och analys.
Problemet är med andra ord inte innehållet utan presentationen och bearbetningen av detsamma. Ett exempel där just bearbetningen istället står i fokus är samtalsserien »Beckman, Ohlson & Can« där aktuella diskussioner hålls med kultur i fokus. Där ges resonemang utrymme och där ses möjligheterna i att använda samtalet som fördjupning av kulturellt aktuella ämnen. Frågan är bara varför detta inte kan anammas i fler av SVTs kultursatsningar? Varför inte en sammanblandning av reportage och samtal där den förra blir preciserande för den senare? Kanske ses »Beckman, Ohlson & Can« som något för smalt (vilket skulle kunna förklara sändningstiden, måndagar 22.30) eller kanske är det bara så att SVT i dagsläget ser en motsättning mellan folkbildning och fördjupning?
