…och under ytan breder djupet ut sig

mars 2, 2008

Chigurh

Mara Lee gav i augusti ut en av fjolårets mest bejublade debutromaner. Då präglades diskussionen kring hennes bok »Ladies« främst av teman som ytlighet, skönhet och smärta − alla förhållandevis nötta uppslag för den svenska romanen. En liten del av diskussionen, och framförallt ett flertal recensioner, berörde dock »Ladies« strukturella natur där ett begrepp som chick-lit florerade vilt. Det handlade då om en slags relationering mellan genren och bokens inbördes förhållanden men framförallt brytpunkter. När jag själv läser »Ladies« är det dock inte ett begrepp som chick-lit som får klä skott för mina reflekterande funderingar (kanske för att jag är förhållandevis obevandrad i genren men främst för att jag inte ens vad uttrycket egentligen innebär) utan snarare bokens faktiska struktur. Mara Lee spelar på en klassisk dramaturgi där olika karaktärers tidslinjer porträtteras, till en början utan kopplingar till varandra, och därigenom gör karaktärsutvecklingen konstituerande för bokens narrativ. Bokens konventionella, men framförallt kommersiella, uppbyggnad utnyttjas på så vis för att berätta något annat, något tillsynes mer djuplodande. Med den kommersiella romanens medel skapas helt enkelt en karaktärspallett medelst vilken Lee använder starka nyanser för att ta fram det mer diffusa. Hon målar en historia vilken förs fram av gestalter uthuggna ur ytlighet, skönhet och smärta men fördjupade i psykologiska såväl som sociokulturella verkningar. »Ladies« verkar således likt bokens karaktärer utifrån en kommersiellt etablerad yta men fördjupas innehållsmässigt av ett karaktärsporträtterande med rötterna i kvalitetslitteraturen.

Ett liknande spel med konventionerna går att spåra i bröderna Coens senaste film, den kritikerrosade »No Country for Old Men«. Likt »Ladies« tar sig filmen grund i vad som ter sig vara ett konventionellt kommersiellt upplägg. Skillnaden är att det i filmens fall snarare handlar om ett formässigt stilbrott snarare än ett innehållsmässigt. Historien − man hittar maffians knarkpengar, maffian jagar mannen för att få tillbaka pengarna − bäddar för ett thriller-uttryck nedtyngt av inflationens bojor men bryter istället upp med vad den standardiserade thrillerdramaturgin innebär. Maaret Koskinen beskriver det i sin recension i DN:

Coens perspektiv är kemiskt fritt från ­enfaldigt psykologiserande och vårt behov av att tungsmackande förfasa oss. Deras alternativ är att bromsa in, stanna vid vägkanten och ta sig en ordentlig titt på katastrofens slumpmässiga framfart och efterverkningar.

Att just bromsa in blir på så vis en väg ur den täthet thrillern annars fodrar. I rummet som uppstår genom brödernas inbromsning finns dock inte bara den deskriptivitet Koskinen beskriver, det är långt ifrån ett sätt att ge filmen en dimension av ytterliggare insikt i berättelsens hemligheter. Istället fylls rummet ut av ett känsligt spel med symboler och symbolik där fingertoppskänsla blir en dygd för samspelet mellan såväl karaktärer som publik.

Anton Chigurh: What’s the most you ever lost on a coin toss.
Gas Station Proprietor: Sir?
Anton Chigurh: The most. You ever lost. On a coin toss.
Gas Station Proprietor: I don’t know. I couldn’t say.
[Chigurh flips a quarter from the change on the counter and covers it with his hand]
Anton Chigurh: Call it.
Gas Station Proprietor: Call it?
Anton Chigurh: Yes.
Gas Station Proprietor: For what?
Anton Chigurh: Just call it.
Gas Station Proprietor: Well, we need to know what we’re calling it for here.
Anton Chigurh: You need to call it. I can’t call it for you. It wouldn’t be fair.
Gas Station Proprietor: I didn’t put nothin’ up.
Anton Chigurh: Yes, you did. You’ve been putting it up your whole life you just didn’t know it. You know what date is on this coin?
Gas Station Proprietor: No.
Anton Chigurh: 1958. It’s been traveling twenty-two years to get here. And now it’s here. And it’s either heads or tails. And you have to say. Call it.
Gas Station Proprietor: Look, I need to know what I stand to win.
Anton Chigurh: Everything.
Gas Station Proprietor: How’s that?
Anton Chigurh: You stand to win everything. Call it.
Gas Station Proprietor: Alright. Heads then.

En dialog som lätt tenderar att gränsa till pastischen men som räddas av den takt som möjliggörs genom just bröderna Coens berättartekniskt konstruerade rum. »No Country for Old Men« blir på så vis en film vars essens ligger i detaljerna, i spelet mellan vad som förväntas visas, vad som faktiskt visas och framförallt hur det visas. Det är en lek, en balansgång, som utgår ifrån en bestämd form, en yta, men därigenom berättar något annat, och under ytan breder djupet ut sig.


Bloggandets verksamhetsförhållanden

mars 1, 2008

I måndagens DN skrev de före detta Bang-redaktörerna Malena Rydell och Karin Eder-Ekman om hur kulturpublikationers verksamhetsförhållanden styrs av hegemonilika uppfattningar om hur dessa publikationer bör skötas. Rydell och Eder-Ekman pekade bland annat ut hur den klassiska bilden av kulturredaktören/skribenten gör sig bäst som ensamt slitandes på kammaren och bedrivandes en näst intill ideell verksamhet.

Samma dag kommenterade Anders Mildner i Expressen Norberg-debatten genom att diskutera hur dagstidningarna (läs DN) lämnar en högst levande debatt därhän och tror att de fortfarande har möjlighet att agera moderator för en diskussion som främst äger rum utanför upphovsmediet. I torsdags mötte Pia Bergström upp Mildners kommentar i Aftonbladet genom att framhäva, med hänvisning till den holländske medieteoretikern Geert Lovink, dagspressens roll som konstituerande för bloggarnas blotta existens. ”Bloggarna skulle i själva verket inte ha något att diskutera utan de etablerade mediernas journalistiska mödor”.

Jag personligen befinner mig någonstans i mellanlandet av denna högst splittrande diskussion. Å ena sidan ställer jag mig något skeptisk till synen på bloggarna som alienerade från dagspressens debattsidor, där bloggarna reduceras till en någorlunda homogen massa, på sin höjd en rörelse, som enhälligt för fram sina perspektiv för att tas i beaktning av de ”etablerade medierna”. Å andra sidan bortser synen på bloggarna som en aktiv och reformerande del av debatten det faktum att bloggvärlden, likt dagspressen, är uppbyggd kring maktstrukturer där olika bloggar värderas högre än andra och på så vis blir konstituerande för såväl det som diskuteras på andra bloggar som det som väl tas upp bland de ”etablerade medierna”. Den här bloggen har aldrig varit särskilt högt värderad, och kommer säkerligen aldrig att bli det heller, men de argument Anders Mildner för fram tänder i alla fall en syn, om än en omstridd sådan, på bloggandet som ett verktyg av framtiden, kapabelt att inte bara föra redan existerande debatt utan även ge upphov till diskussioner värda att föras i de ”etablerade medierna”. Detta sätter i förlängningen även bloggaren i samma position som kulturredaktören/skribenten där det redan finns en bild, inte alltför olik den inledningsvis nämnda, att leva upp till.

Reflections kommer i fortsättningen att göra sitt bästa för att leva upp till denna bild, med bloggaren ensamt slitandes på sin kammare. Som för att positionera sig någonstans i det mellanland jag tidigare nämnde kommer bloggandet dock vare sig handla om att enbart vidareutveckla dagspressens debatter eller att agera helt autonomt. Det kommer istället att kretsa kring en blandning av reflekterande kring dessa debatter och författandet av helt egna reflektioner kring såväl medier som kultur i stort. Förhoppningsvis innebär detta en pånyttfödelse för Reflections, men kanske även dess död, men framförallt är det ett steg i ledet av ett narcissiskt utövande av kontemplering som underhåller om inte eventuella läsare så åtminstone mig själv.


Summering 2006: Misc

december 24, 2006

Sista delen av mina tre summeringar av 2006 blir en lista med lite blandade saker som jag gillade under året. Titta även in på Soundofmusic som så här på självaste julafton ger er ett nytt nummer med många underbara årskrönikor (och ytterligare en av mig). Jag recenserar dessutom Clint Mansells soundtrack till The Fountain, Jóhann Jóhannssons senaste och svenska Library Tapes andra skiva. Mycket nöje! (Sist på denna lista finns även en liten julklapp!)

Jelinek

Elfriede Jelinek – Lust
(Bok, Forum, ISBN 9137127519)
Jag ligger ungefär två år efter i tiden när det handlar om litteratur. Inte för att jag vid årets start var totalt omedveten om Elfriede Jelinek, hennes litteratur eller det faktum att hon vann nobelpriset 2004. Men när jag i början av året såg om Michael Hanekes dramatisering av hennes »Pianolärarinnan« kände jag att det var dags att ge hennes böcker en värdig chans. Och precis som i Michael Hanekes värld är Elfriede Jelineks syn på människan, och då framförallt människans beteende mot varandra, kolsvart. I »Lust« står en Gerti i centrum, en kvinna som efter att länge ha utnyttjats sexuellt av sin gemål överger honom för en yngre man bara för att finna att även han vill henne illa. Det skulle kunna vara plotten till en Liza Marklund-roman men i Jelineks historier finns inge form av hopp överhuvudtaget, inga ljuspunkter, inga vänliga karaktärer utan bara ett ständigt mörker. Trots detta är »Lust« en bok man inte vill släppa ifrån sig, den naglar sig fast med sitt cyniska uttryck och ger djupa avtryck i sina läsare.

McCarthy

Paul McCarthy – Head Shop/Shop Head
(Utställning, Moderna Museet)
2006 erbjöd många intressanta utställningar runt om Stockholms olika museer. Fredrik Wretmans storslagna installation »Looking for Alice Fine« på Färgfabriken och Modernas utställning av Dick Bengtssons verk var två utav mina favoriter men inget kunde egentligen mäta sig med Paul McCarthys samlade arbeten som i höstas intog Moderna Museet. Jag hade sedan tidigare läst en del om McCarthys performances men aldrig sett något av hans arbeten och lamslogs från utställnings början av en rad olika känslor. Genom att använda sig av produkter från hemmet som ketchup, choklad och majonnäs utforskar McCarthy äcklet i sina performances där konsumtionsvaror vi annars älskar får representera blod, bajs och sperma. Effektsökande visst, men få utställningar har ändå drabbat mig så intensivt som Paul McCarthys videoinstallationer och filmade performances.

Karl

The Ricky Gervais Show
(Podcast, Guardian Unlimited)
Till en början var jag ganska skeptiskt inställd mot en podcast med Ricky Gervais. Nog för att jag älskar »The Office« och även tycker om »Extras« men hans stå-upp-dvd:er har i min värld aldrig kommit upp i samma klass. Men The Ricky Gervais Show handlar inte om Ricky Gervais, istället handlar världens mest nerladdade podcast om ett samtal mellan Gervais, hans vapendragare Steve Merchant och deras producent till »The Office« – Karl Pilkington (bilden). Och det är verkligen den sistnämnda som är stjärnan i ensemblen, det är egentligen han hela podcasten kretsar kring. Så ladda ner den hos denna underbara podcast hos din lokala fildelare eller köp den som audiobook hos iTunes.

Studio 60 on the Sunset Strip
(TV-serie, NBC)
I Augusti skrev jag att det skulle bli ett nöje att följa Aaron Sorkins »Studio 60 on the Sunset Strip«, det blev det. Det är så skönt att se en serie som vågar ta saker på allvar samtidigt som allvaret är hämtat ur en komisk kontext. Matthew Perry har hela hösten briljerat som manusförfattare med prestationsångest och i slutändan blev »Studio 60…« en serie jag följde med större entusiasm än självaste »Lost« och nu är det bara att hålla tummarna att tittarna på andra sidan Atlanten inte sviker. (Missa inte Billys post om den onda tomten från serien.)

Mat Kearney – All I Need
(Mp3, här)
Mat Kearney gör egentligen sådan där halvtråkig vuxenrock i stil med U2 och i bästa fall Coldplay. Hans skiva »Nothing Left To Lose« bjöd inte på några stordåd direkt förutom en låt, »All I Need«. Så här kommer min julklapp till er som mot all förmodan läser min lilla blog, årets mest förbisedda låt. God Jul & Gott Nytt År från mig, vi ses 2007.


Summering 2006: Filmer

december 22, 2006

Filmåret 2006 påminde på många vis om skivåret 2006. En hel del intressanta verk men inga som riktigt nådde den där tidlösa känslan av perfektion. Några riktiga guldkorn fanns dock och här kommer mina fem favoriter. (Allt listas i bokstavsordning.

Babel
Babel
(USA & Mexiko, Alejandro González Iñárritu)
Alejandro González Iñárritu har tillsammans med Guillermo Arriaga gjort tre av 2000-talets absolut bästa filmer i och med deras serie om mänsklig interaktion – eller snarare brist på mänsklig interaktion. Från klassdramat »Amores Perros« till historien om tre tragiska människoöden i »21 Grams« och slutligen den världsomspännande »Babel«. Estetiken känns igen från de övriga två filmerna med uppklippt kronologi och historier som blandas ut med naturbilder ackompanjerade av stämningsfull musik. Vad som är så briljant med Iñárritus verk är dock hans frustrerande men effektiva berättargrepp där tittaren hela tiden berövas det gudaperspektiv man vant sig vid genom ett mer traditionellt narrativ. Precis som filmernas karaktärer plågas man ofta av ovissheten om vad som egentligen händer när något inträffar. Det sägs att »Babel« var det sista Iñárritu och Arriaga kommer göra tillsammans och det känns verkligen som ett värdigt slut på ett ofta briljant samarbete.

Caché
Caché
(Frankrike, Österrike, Tyskland & Italien, Michael Haneke)
Tyske Michael Haneke har genom sina tio filmer utforskat såväl människans allra mörkaste sidor som filmmediets möjligheter. En anledning till att han är så beundransvärd är att han aldrig har underskattat sina tittare (ett problem som annars känns väldigt aktuellt i dagens filmklimat) utan ständigt utmanat sin publik genom hemskheter såväl som utmanande berättargrepp. »Caché« skildrar en fransk familj vars mörka förflutna gör sig påmint då någon börjar förfölja fadern i familjen genom att videofilma honom och platser ur hans uppväxt. Obehaget förstärks tack vare Hanekes avskalade men ack så talande berättarteknik och känslan i filmen blir till slut Kafka-liknande i frustrationen av att inte veta vem som förföljer vår huvudkaraktär.

Klimt
Klimt
(Österrike, Frankrike, Tyskland & Storbritannien, Raoul Ruíz)
Det har på senare år gått inflation i biografifilmer, alltifrån musiker och författare till seriefigurer och affärsmagnater har fått sina livshistorier berättade på vita duken. Gemensamt för i princip alla av dessa filmer har varit att de utgått ifrån en skådespelare som slående likt gestaltar den verkliga personen, men i övrigt har de flest av dessa filmer i ärlighetens namn inte haft särskilt mycket att erbjuda. Att se Raoul Ruíz filmatisering av den österrikiske Art Nouveau-konstnären Gustav Klimts liv kändes därför som en frisk fläkt genom biografi-genren. Istället för den standardiserade formen av biografifilm väljer nämligen Ruíz att berätta en suggestiv och poetisk historia som snarare utforskar regissörens egna idéer än Klimts. Uttrycket påminner en del om Milos Formans mästerverk »Amadeus« med sin mer liberala syn på historien där regissörens teorier sätts i fokus snarare än historisk riktighet. Sofia Coppolas »Marie Antoinette« arbetade även den utifrån liknande grepp men jag tycker personligen bättre om Ruíz stämningsfulla historia än Coppolas karaktärsutforskande.

L'Enfant
L’Enfant
(Belgien, Jean-Pierre Dardenn & Luc Dardenne)
Bröderna Dardenn plockade ifjol hem guldpalmen på filmfestivalen i Cannes för detta tragiska drama. Uttrycket fortsätter, i sann Dardenn-anda, att vara extremrealistiskt där mångbottnade och intrikata karaktärer står i centrum snarare än en invecklad värld. Det är avskalat, gripande och i långa stunder fruktansvärt ångestframkallande. Men Dardenn visar inte upp mänskligt lidande eller olycka på samma vis som Iñárritu och Arriaga, för även om »L’Enfant« skildrar två människor i en extrem situation handlar det snarare om förståelse och empati än om att ”bara” visa upp rörande människoöden. Missa heller inte brödernas »Le fils« från 2002.

The New World
The New World
(USA, Terrence Malick)
Terrence Malick gör ungefär en film per decennium – »Badlands« och »Days of Heaven« under 70-talet, »The Thin Red Line« 1998 och så »The New World« 2005 (svensk biopremiär 2006). Gemensamt för alla hans filmer, förutom att samtliga är mästerverk, är hur han skildrar möten människor emellan ur ett perspektiv präglat av poetisk naturromantik. »The New World« är inget undantag och berättar den klassiska historien om Pocahontas och John Smith. Med ett fulländat bildspråk skildrar Malick träffsäkert mötet mellan två världar – det orörda och oskuldsfulla Amerika och det smutsiga och desillusionerade London – och hur kärlek uppstår i rummet emellan dem.


Summering 2006: Skivor

december 21, 2006

Dags att försöka ge min syn på 2006. Vi börjar med mina fem favoritskivor, fortsätter imorgon med mina fem favoritfilmer och avrundar på ”dan för dan” med fem ickekategoriserade saker. (Allt listas i bokstavsordning.)

Jóhann Jóhannsson
Jóhann Jóhannsson – IBM 1401, A User’s Manual
(4AD/Playground)
Isländsk kulturkofta säger vissa. Vackert, genialt och utmanande säger jag. Jóhann Jóhannssons fjärde album är hans hittills mest fascinerande inte minst tack vare det intressanta koncept som ligger bakom produktionen. Jóhannssons modernklassiska kompositioner utgår på »IBM 1401, A User’s Manual« nämligen från ljud framställda på en gammal stämpelkortsdator hans far arbetade med på 70-talet. Resultatet blev häpnadsväckande storslaget – för att inte säga episkt – och tillsammans med Max Richter visade Jóhannsson hur den modernklassiska musikscenen var den mest framåtsträvande musikrörelsen 2006.

Junior Boys
Junior Boys – So This Is Goodbye
(Domino/Playground)
Jeremy Greenspan och Matt Didemus hade mig under stora delar av 2004 i ett järngrepp med sin »Last Exit«. När jag så i våras för första gången hörde »Count Souvenirs« från »So This Is Goodbye« visste jag att det skulle bli samma visa i år igen. Junior Boys gör sådan där underbar elektronisk pop som besitter ett vemod såväl som en fulländad estetik och alltihop tar sig uttryck i en äckligt slick produktion.

Nicolas Makelberge
Nicolas Makelberge – Dying in Africa
(Rico/Border)
Sommaren kretsade i stort sett kring fem saker: Kärleken, två kattungar, Ted Chiangs novellsamling »Stories of Your Life and Others«, arbete inom byråkratin och Nicolas Makelberge. Det hela började på årets popaganda där jag totalt lamslogs av Johan Tuvessons glädjerus tillika ångestryckning till spelning. Svensk popmusik hade inte berört mig så djupt sedan jag under mina högstadie-år föll offer för Kents storhet. Under sommaren hade jag även det stora nöjet att bli vän med Johan och min respekt för hans och Nicolas musik bara växte. »Dying in Africa« är en skiva som spänner över tre kontinenter (Europa, Afrika och Syd-Amerika) och samtidigt uppriktigt berättar historien om kärlek, relationer och livet.

Pan American
Pan•American – For Waiting, For Chasing
(Mosz/Dotshop.se)
»For Waiting, For Chasing« var skivan där Mark Nelson tog sitt organiska utforskande genom musik till en ny nivå. När Nelsons flickvän var gravid passade han nämligen på att göra fältinspelningar från inuti magen genom att fästa mikrofoner på läkarutrustning. Resultatet blev en skiva full av liv och rörande kompositioner som än en gång visade prov på Mark Nelsons geni.

Radio Dept.
The Radio Dept. – Pet Grief
(Labrador/Border)
Stora delar av 2006 handlade för mig uteslutande om techno. Jag drabbades därför av viss ambivalens när jag tittade tillbaka på året och märkte att det egentligen var en samling pop-skivor som låg mig närmast om hjärtat. Hur blev det så här? Antagligen handlar det om att technoproducenter istället för att arbeta utifrån någon slags helhet gör stycken av fem minuters dansgolvsinferno. Eller så är det bara så att technon, även om den är givande rent ideologimässigt och teoretiskt, inte riktigt framkallar lika starka känslor i mitt lilla pophjärta.


Kulturdebatt och Marie Antoinette

december 18, 2006

Marie Antoinette/Kirsten Dunst

Under hösten har två huvudsakliga ämnen präglat den svenska kulturdebatten. Dels den pånyttfödda dispyten om finkultur vs. populärkultur men även en ganska hätsk diskussion kring Sofia Coppolas senaste film »Marie Antoinette«. Debatten har i stora drag handlat om vad »Marie Antoinette« egentligen är för film, är den ytlig eller betydelsefull? En alltför opolitisk film om konsumtion, hävdar Åsa Linderborg, kvinnans inåtvända sexualitet, säger Katrine Kielos. Klart är i alla fall att »Marie Antoinette« varken handlar om Marie Antoinette eller den franska revolutionen, den handlar inte om historien överhuvudtaget. Istället är det – precis som Sofia Coppolas tidigare filmer – en allegori för regissörens eget liv.

Marie Antoinette är flickan som vid 15 års ålder fick ansvaret för ett helt lands framtid då hon gifte sig med Frankrikes kronprins Louis XVI. Hon är flickan som av många ses som en bortskämd barnunge som fick allt för mycket allt för snabbt. Och även om detta skulle vara sant är det sannerligen intressant att observera hur vissa kulturskribenter ser Sofia Coppolas nyansering av den österrikiska prinsessan som opolitisk. Men nu är som sagt »Marie Antoinette« varken en film om en prinsessa eller om politik, något som till och med styrks genom filmens eget uttryck Converse-skor och indiepop är bara några utav de element som används för att tunna ut den historiska prägeln).

I Sofia Coppolas vision är Marie Antoinette istället en ung flicka som kämpar med att uthärda en roll hon själv inte valt. Hon tvingas in i ett förhållande hon varken klarar av att hantera eller trivs i och flyr istället ångesten genom att vältra sig i ett överflöd av förströelse som kläder, bakverk, champagne och så vidare. Hon är en flicka som fråntagits allt hon växt upp med, allt ifrån sin familj till sina kläder, och istället utforskar det enda hon accepterats att utforska, lyx. Man förstår Marie Antoinette, man förstår varför hon väljer att frossa i bakverk snarare än lägga ner tid på ett äktenskap där varken kärlek eller enighet finns.

I och med »Marie Antoinette« sluter Sofia Coppola sin serie om att växa upp. Den började i »Virgin Suicides« med att berätta hur kvävande det är att inte tillåtas växa upp och fortsatte sedan med »Lost in Translation« där huvudpersonen inte visste hur hon skulle växa upp. I »Marie Antoinette« skildras nyanserat hur en person som tvingats in i vuxenrollen till slut uppnår den på egen hand – genom att gå sin egen väg. Och på något vis visar den även hur Sofia Coppola själv vuxit upp. Den träffsäkra och berörande naivitet som formade »Lost in Translation« och den allvarsamma lekfullhet som manifesterades i »Virgin Suicides« finns inte att skåda i »Marie Antoinette«. Istället berättas en historia om vuxenrollens komplexitet genom en blandning av vacker yta och smärtsamt djup.


The Fountain

december 11, 2006

I sina senaste två filmer har Darren Aronofsky studerat nedbrytningen av det mänskliga psyket på en mycket intim nivå. I »Pi« genom matematikern Max Cohens sökande efter mening i matematiska mönster och i »Requiem for a Dream« genom ett antal personers beroende av droger i olika former. Gemensamt för de två är även att båda skildrar karaktärer som söker och hur nedbrytningen sker genom sökandet.

Aronofskys senaste film, »The Fountain«, är betydligt mer storskalig än hans tidigare arbeten men utforskar även den dekonstrueringen av människan om än utifrån helt andra premisser än i »Pi« och »Requiem for a Dream«. Filmen utgår från tre olika tidsepoker, kolonialtiden, nutid och framtid, vars olika historier löper parallellt genom filmen och kretsar kring olika skepnader av samma person. I kolonialtiden conquistadoren Tomas som utforskar Amazonas djungler i jakten på livets träd, i nutid cancerforskaren Tommy i desperat behov av framgång i sin forskning för att bota sin sjuke fru och i framtiden en man vid namn Tom som reser genom rymden för att nå något han en gång förlorat.

Historierna binds effektivt ihop medelst sitt gemensamma mål som växer fram längs med filmen genom sydamerikansk mytologi, religion och filosofiska tankegångar. Det är på många sätt en ambitiös och modig film som på ett seriöst sätt tar upp stora frågor som egentligen inte har något svår. Man skulle lätt kunna avfärda The Fountain som kvasiintellektuell men samtidigt är det en film helt utan reella pretentioner och intellektuella aspirationer. Det är en film som egentligen inte håller för någon djupare analys eftersom den faktiskt inte har fler bottnar än den utger sig för att ha.
Istället är det en film som dramatiskt och spektakulärt berättas genom bilder. Dels genom manifesta bilder som utgörs av ett fantastiskt foto och Aronofskys tämligen säregna bildspråk men även genom latenta bilder som en ring med stark betydelse för alla tre historierna. Underliggande betydelse har även delar av filmens virtuella dekor som istället för att utgöras av storskaliga datoranimeringar bygger på makrofotografier av små organismer, på så vis får även något väldigt litet representera något väldigt stort – ett tema som återkommer filmen igenom med den redan nämnda ringen som exempel.

The Fountain lyckas i slutändan ro i land sina stora ambitioner. Dels tack vare Aronofskys bländande vackra foto men även genom en väl utarbetad historia som återknyter till regissörens tidigare verk, med människan som ständig slav under sökandet efter mening.


I höstmörkret gror Ondskan

december 9, 2006

 Ondskan #3

Många deadlines just nu. Lämnade in tentamen på »Medieutveckling och effektforskning i väst efter krigstiden« i torsdags och samma dag släpptes senaste numret av Ondskan. Mitt bidrag den här gången är en intervju med The Rice Twins där jag utforskar deras syn på den svenska technoscenen. Om några dagar släpps även årets sista nummer av Soundofmusic – där några av Sveriges absolut intressantaste musikaktörer summerar året som gått och jag bland annat recenserar Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Nästa vecka kommer en text här om filmen och senare i veckan skriver jag lite om Sofia Coppolas »Marie-Antoinette« och debatten som blossat upp kring den.


A Few Days Later…

november 30, 2006

Efter att längre uppehåll slog så förra veckan inspirationen till på årets upplaga av Stockholms filmfestival. Tema på några kommande postningar kommer därför vara filmer som berörde mig under festivalen. Vi börjar med Niki Karimis ”A Few Days Later…”.

Kan den subalterna tala? Gayatri Spivaks djupt problematiserande fråga om vem som egentligen kan göra sin röst hörd har ställts såväl inom som utanför den postkoloniala diskursen. I ett kulturklimat dominerat av vita män och präglat av en västerländsk kulturhegemoni är svaret allt som oftast nej, ett faktum som även påverkat filmens värld där narrativet allt som oftast styrs uteslutande av den västerländske mannen. Givetvis har filmer som exempelvis Baise Moi försökt utmana det etablerade berättandet men resultatet har allt som oftast framstått som naivt – för att inte säga infantilt – och missvisande – inte minst för den subalterna själv. Själva problematiken i att skapa en film som bryter med det rådande narrativet är både enkel och komplex då det i grunden handlar om att visa en publik något utanför den redan stadgade referensramen, tittaren kan helt enkelt inte identifiera sig med berättelsen och har därmed lättare för att avfärda filmen.

Den iranske filmskaparen Niki Karimi arbetar därmed, ur ett internationellt perspektiv, utifrån sämsta möjliga förutsättningar. Hon är kvinna och lever i ett muslimskt fundamentalt samhälle vilket i sin tur innebär att hon inte bara uppfattas som förtryckt utan även har en hel del att rätta sig efter i sitt filmskapande. Med hennes senaste film, »A Few Days Later…«, ställer hon dock alla dessa värderingar på sin enda. Filmen berättar historien om Shahrzad, en timid och introvert grafisk designer som brottas med ett äktenskap på glid, en döende far och pressen från sitt arbete. Shahrzad vet att hon är nödgad att agera men väljer istället att fly sitt livs hetsande tillvaro för att finna någon form av sinnesfrid.

Stillsamt och varsamt integreras vi in i Shahrzads liv och ett samhälle vår bild på förhand inte kunde vara klarare av. Men »A Few Days Later…« handlar lika mycket om att berätta historien om den självständiga iranska kvinnan som den handlar om att assimilera bilden av henne med den västerländska motsvarigheten. Karimi fängslar oss vid historien om Shahrzad genom att berätta om problem som är universella; viljan att hålla ihop en familj, styrkan att stå ut med ett tråkigt jobb men även lusten att emellanåt bara lämna alla beslut som måste tas bakom oss och för en kort sekund hämta andan. »A Few Days Later…« är inte bara en vacker film utan ett verk som utmanar våra föreställningar, etsar sig fast med sitt vackra bildspråk och tvingar oss i slutändan att se hur den moderna världen måste förstås utifrån värderingar och en ny förståelse för människan i stort.


»Istället för att titta blygt ner på mina skor stirrar jag blint på min laptopskärm…«

september 5, 2006

1_jonas.jpg

När jag i våras gjorde research och intervjuer till min artikel »Ljud och upprepning« – som finns publicerad i det aktuella numret av Ondskan – intervjuade jag bland annat det svenske drone-geniet Jonas Lindgren. Tyvärr redigerades stora delar av intervjun bort på grund av platsbrist, något jag så här i efterhand har ganska dåligt samvete för. Jonas Lindgren är nämligen en sådan artist vars musik man bara vill att alla ska höra. Jag ger er härmed den oredigerade intervjun i hopp om att ytterliggare uppmärksamhet skall riktas mot dessa underbara alster.

Låt mig börja med att fråga en ganska grundlägga fråga. När tycker du ljud blir musik och vad skiljer dessa två medium från varandra?

Kortfattat så anser jag att det handlar om vad personen som alstrar ljudet har för något syfte med det, det handlar uteslutande om kontext. Sen kan givetvis lyssnaren ha en åsikt, men det är enligt mig en helt annan diskussion som man som musiker inte nödvändigtvis inte måste ta del av.

När jag lyssnar på dina kompositioner känner jag mig väldigt hänförd, nästan uppslukad av den. Vad försöker du själv uppnå eller leta efter genom dina verk? Finns det något speciellt du försöker förmedla eller manifestera genom dem?

Jag ser på min musik som små dagboksanteckningar, vilket återspeglas i titlar, fältinspelningar och eventuella samplingar. Jag har ingen agenda och försöker inte förmedla ett budskap till en bred publik.
Att du känner dig hänförd av min musik gör mig glad då jag strävar efter att min musik ska vara storslagen men med små medel.
Jag drivs även framåt av en teknisk nyfikenhet, det finns så enormt mycket man kan uppnå och under det tiotal år jag har arbetat med den här sortens musik så har utvecklingen gått framåt med stormsteg såväl tekniskt som estetiskt, ej att förglömma.

Din musik blandar på ett väldigt intressant sätt naturliga ljud (det vill säga ljud som jag antar att du inte skapat själv) med digitala eller instrumentala ljud. Hur ser du på ditt arbete med ljud? Var hittar du dem, hur arbetar du med dem etc.? Hur stor del är de av den kreativa processen?

Här måste man återknyta till frågan här ovan, då de onekligen är starkt sammanknutna. Mina fältinspelningar, eller naturliga ljud, är ett sätt att förtydliga den dokumenterande aspekten av min musik genom att spela in och använda ljud från speciella tidpunkter som jag vill minnas och genom min musik på sätt och vis återuppleva. Man kan givetvis använda fältinspelningar som en stämningsförhöjande ljudtapet, något som även jag gjort mig skyldig till, men det känns tråkigt och platt. Jag vill att alla ljud ska betyda något, om inte för andra så i alla fall för mig.
Sättet jag arbetar med dem på skiljer så enormt, det beror uteslutande på låt och ljud. Ibland så klipper jag sönder dem i små beståndsdelar och filtrerar dem bortom igenkännlighet medan jag en annan gång låter dem ligga helt orörda.

Hur ser du på förhållandet mellan musik och ljudkonst och hur skulle du dra gränsen mellan dessa två? Vilka klara skillnader och likheter finns det?

Det är upp till konstnären eller musikern vilka ambitioner han eller hon har med ljuden som produceras. Jag tror att mycket ljudkonst är färgad av musik, och givetvis tvärtom, men det är enligt min mening syftet och inte produkten som styr.
Ett ljudkonstverk kan vara så mycket, från narrativa text/ljudstycken till ljudinstallationer, vilket på sätt och vis gör det svårt att jämföra det med musik. Det är i mina ögon relativt vitt skilda uttryckssätt, ur en teoretisk synvinkel om än inte i praktiken som jag nämnde tidigare.

Försök förklara på hur du ser på din egen musik, hur skulle du ”kategorisera” den? Lapgazing, drones, screengazing, sound dust och inte minst glitch är genretermer man stöter på i och med din musik, hur skulle du själv definiera dessa termer utifrån din egen musik?

Det finns inget egentligt syfte med uppfinnandet och användandet av dessa olika genrer, förutom att jag alltid funnit det roande att leka med popkulturella uttryck. Jag kallar vanligtvis min musik för Drone Pop, som beskriver sig självt, och Lapgaze som helt enkelt är en parafras på Shoegaze med den enkla skillnaden att jag istället för att titta blygt ner på mina skor stirrar blint på min laptopskärm under livespelningar istället för att interagera med publiken.
Jag tycker att det är svårt att kategorisera min musik, men det är å andra sidan inte lätt att förhålla sig till något som man spenderar så mycket tid med. Jag ser mig som en droneartist i grunden, men under de senare åren så har jag onekligen fört in många icke typiska element i min musik för att klassificera det som ”drones”. Kanske är det just på grund av detta som jag sysslar med ovan nämnda ordlekar!?

Ok, men hur skulle du i så fall själv beskriva utvecklingen av din egen musik? Både ur ett genreperspektiv och ett mer, ska vi säga tekniskt och ljudmässigt perspektiv?

Mina utsvävningar i elektronisk musik inleddes med att jag lånade mina bandmedlemmars effektpedaler efter att vi repat med vårt kängpunkband, influerad av de japanska noisemusiker som jag avgudade på den tiden. Det var full fart med alla reglage på max som gällde, och enbart för stunden för att det var roligt. Det var först när jag började spela in musik hemma som det slog mig att man kunde fokusera på detaljer och dynamik och det var i och med den upptäckten som min musik började utvecklas. Jag började leka med mjukvara och lämnade snabbt noisen för sprödare ambient och har väl stannat kvar i den fåran.
Trots en viss framgång och medverkan på samlingsskivor så tog jag en paus från musiken i nästan två år och jag ser en markant skillnad i mitt musikskapande före och efter denna period som avbröts förra våren med releasen av Saltholmen EP. Rent tekniskt har inte mycket förändrats, jag använder mig snarare av alla de tekniker jag använt under åren men gör det nu simultant. Jag är mer fokuserad på vad jag gör, och försöker trots att jag arbetar huvudsakligen med drones tänka i musikaliska banor snarare än att bara dronea i tio minuter och tona ut låten.

Din, och givetvis många andras, musik uttrycker sig i en ganska smal och avskild fåra om man jämför med mer socialt accepterad svensk musik men ändå tycks de som tar till sig din musik mest vara människor som är rotade i någon slags typisk popkulturell tradition. Hur ser du på detta? Varför tror du att mer experimentell musik i Sverige i första hand tas emot som musik av en popkulturell publik men som ljudkonst av en mer akademikerinriktad publik?

Inledningsvis så vill jag säga att jag inte ser min musik som svår, tvärtom.
Hur man uppfattar och klassificerar musik tror jag mest beror på vana. Lyssnar man huvudsakligen på popmusik så kommer man utan att ifrågasätta acceptera allt man ser framföras live eller lyssnar till på skiva som musik, oavsett vad kompositören eller ljudkonstnären har för syfte med det hela, och återigen givetvis det motsatta. Har man spenderat 40 år i de konstnärliga institutionerna så tror jag att ens syn på abstrakt musik och ljudkonst är färgad av det.

Vad säger du i stort om det svenska popkulturella musikklimatet kontra det ljudkonstnärliga?

Det ljudkonstnärliga klimatet känner jag inte att jag kan uttala mig om, men jag gissar att det fortsätter som vanligt inom institutionernas väggar långt från allmänhetens blickar på samma vis som det gjort sen tidigt 70-tal då försök gjordes att föra ut bandmusiken till en bredare massa. De försök som gjorts för att föryngra denna värld på senare år verkar ha bekämpats med stora ansträngningar till den grad att jag i stort sett har tappat intresse för den.
Delar av den populärkulturella sfären verkar ju dock ha ett starkt grepp om den abstrakta musiken och så lär det fortsätta. Det känns som om drones och invecklad elektronika är accepterade inslag, vilket givetvis är utmärkt. Om det kommer att bli ett större fenomen är svårt att säga, då den inte lämpar sig väl som bruksmusik på samma vis som mycket techno eller givetvis vanlig popmusik gör.

Även om ljudkonsten/den experimentella musiken är präglad av avantgardistiska resonemang så finns där ändå någon sorts postmodern paradigm vad gäller konstformens uttryckssätt. Trots detta känns det som att dagens ljudkonst ständigt flyttas närmare och närmare ett pop-kulturellt och pop-konstnärligt sammanhang, en del producenter – enligt mig är du själv ett exempel på detta – uttrycker sig i båda former och blandar dem till och med. Hur ser du på denna utveckling? Håller gränsen mellan ljudkonst och populärkultur på att suddas ut? Var hävdar du att gränsen går idag mellan de båda?

Även om jag inte aktivt följer ljudkonsten längre så måste jag ställa mig tvivlande till att den är, som du uttrycker det, avantgardisk. I sitt uttryckssätt så har den i mina ögon varit stillastående i många år. Jag ser inte alls detta som ett stort problem, jag tycker snarare att det är tråkigt att det finns en förkärlek att framhäva och försköna progressivitet och utveckling istället för att fokusera på kvalitet. Men det är tråkigt att den fortfarande beskrivs som avantgardisk, då jag tror att det är i längden är negativt på många plan.
Att konstmusik och populärkultur samexisterar är inte heller det något nytt, vilket Velvet Underground, Sonic Youth, Blue Öyster Cult, och om man så vill Mozart, är bra exempel på. Det som händer idag är väl snarare att verktyg som enbart varit tillgängliga i universitetens elektronmusikstudios idag får plats i en laptop och därför är uttryck som tidigare varit omöjliga att producera för en lekman fritt tillgänglig.

Mp3-släpp och övrig information om Jonas går att hitta på hans hemsida, the glitchpunkyouth.