Oväntat sommaruppehåll

juli 13, 2008

Som synes står det väldigt stilla här på bloggen. Det beror på att mitt tillfälliga arbete tar upp mer tid än väntat. Bloggen kommer dock att återuppta mer frekvent uppdatering från och med mitten av augusti. Under tiden kan jag rekommendera ett besök på Kulturhuset i Stockholm där det ryska konstkollektivet AES+F:s videoinstallation »Last Riot« visas fram till och med den 17 augusti, mer information om verket finns här och nedan kan ett klipp från installationen ses.


Blandade reflektioner vecka 22

juni 1, 2008

Inside the Architecture of Authority

Först och främst: Soundofmusic är uppdaterad, bland annat med en krönika av mig om nostalgi med utgångspunkt i Erik Satie, Orhan Pamuk och Claes Söderquist.


Wired har under veckan publicerat en mycket intressant samling bilder. Jag syftar inte på de, förvisso vackra, högupplösta fotografier sonden Phoenix skickat tillbaka utan på bildserien »Inside the Architecture of Authority«. Hämtade ur en fotobok av fotografen Richard Ross gestaltar de hur institutionella byggnader utövar olika former av makt. Bland platserna Ross har besökt återses bland annat Abu Ghraib och Pelican Bay. Jag hoppas Foucault ler i sin grav.


En intressant debatt har blossat upp i Nutida Musik. Det gäller reaktioner på Musikaliska Akademiens kammarmusiknämnds publicerande av Kammarmusikmanifestet.


Förvåning uppstår över att inte islamofobidebatten tog ny fart trots FN konferens i Upplands Väsby och Ian Burumas Sverigebesök. Personligen ser jag fram emot att sätta tänderna i »Occidentalism«, min fallenhet för den post-koloniala diskursen till trots.


SVT visade i fredags den intressanta, om än något ojämna, dokumentären »Konsten som sprängkraft« av Thomas Nordanstad. Jag kanske skriver något om den i veckan, den finns givetvis att beskåda hos SVT.


Gesamtkunstwerk

maj 27, 2008

Gesamtkunstwerk

Jag går på konstfacks vårutställning och möts av en brokig ström av olika verk. Gränsöverskridning tycks vara på tapeten då utställningen uppfriskande rör sig flytande mellan olika former och uttryck. Jag slås dock av hur olika nivå många av verken ligger på, både intellektuellt och estetiskt, där vissa rör sig genom en näst intill gymnasial standard av banala tankebanor och naivt tafatta uttryck. Allt emedan andra verk fascinerar och vittnar om ett intrikat arbete med material såväl som koncept. Ett exempel på det senare är Viet Cuong Truongs installation »Redemption« där betraktaren tar sig igenom en helt nedsläckt passage för att nå fram till verkets kärna; ett lodrätt utrymme uppbyggt av blanka väggar, en spegel nedsänkt under den ramp man som betraktare befinner sig och i taket ett ljusfilter vilket mjukt skiftar genom ett spektrum av färger. Effekten blir att ett landskap av fyrkantiga, levande, kvadrater av färg reflekteras från de blanka väggarna och breder ut sig på spegelytan under betraktaren. Verket ackompanjeras av en skiftande uppsättning musikstycken med grund i stråkuppsättning, likt vågor sköljer tonerna i ett arytmiskt förhållande till det färgade ljuset över betraktaren.

»Redepmtion« tar sin utgång i Wagners idé om Gesamtkunstwerk, ett slags samspel mellan olika konstformer i syfte att nå en form transcendens, en konstens sublimitet. Inneboende i detta potpurri av uttryck finns en motsättning, en pluralism som verkar för installationens sammansättning och likväl försvårar förnimmelsen av den. Harmoniska suggestioner framkallade av ljuset trängs med skarpa och pockande detaljrika stråkkompositioner.

På samma vis har jag på senare tid upplevt relationen till två aktuella skivor, Erik Levanders »Kondens« och Ryoji Ikedas »test pattern«. Ikeda fortsätter därmed sin »datamatics«-serie med en andra skiva – vilken samsas med installationer, framträdanden och »dataplex« från 2005. Arbetet har denna gång baserats på att transformera digitala signaler (hämtade från digitala former av text, ljud, foto och film) till streckkoder och binära uppsättningar vilka sedan använts för att framkalla de ljud som utgör »test pattern«. Ljuden, som till en början ger ett splittrat och nästan löjeväckande intryck, formar dock snart mönster likt en ljudlig topografi. En karta över ett informationslandskap utan referenspunkter och därför utan vägledande funktion. Man slits mellan ett begär att skymta den flyktiga informationen bakom ljuden och deras egen inneboende hypnotiska struktur och rytm. Känslan är lika frustrerande som behaglig när man tycker sig ana någon form av topp i informationslandskapet, en utmärkande koncentrerad samling toner, en digital peripeti omvandlat till ren struktur utan egentlig betydelse bortom den som är direkt förnimmbar.

Erik Levanders »Kondens« spelar på ett motsatt uttryck där harmoni spelar huvudrollen. Skivan i sig har en dramatisk historia bakom sig där den första version gick om intet då Levanders hårddisk kraschade. Skivbolaget Rumraket startade en insamling för att rädda eventuell data genom avancerad hårdvarukirurgi, något som visade sig omöjligt. »Kondens« är delvis omkomponerade upplagor av de tillintetgjorda originalen men till största delen helt nytt material. Det är med andra ord en något annorlunda kreativ process som ligger bakom det slutgiltiga resultatet.

Den kreativa processen tycks även påtaglig i kompositionernas inneboende estetik. Likt byggstenar travas olika ljudmiljöer och instrument på varandra utgörandes en arkitektonisk Gesamtkunstwerk (inom arkitekturen används Gesamtkunstwerk för att beskriva en byggnad där varje del är utformad som en del av en helhet) där arkitektstudenten Levander tecknar strukturer av imponerande konsonans. »Kondens« blir ett utövande av harmoniska ordfogningar ofta reflekterandes pur skönhet, ett byggnadskomplex där naturliga instrumentella element samspelar precist med virtuella elektroniska atmosfärstoner.

»Redemptions« utforskande i arbetet med Wagners Gesamtkunstwerk är på många sätt en exemplarisk uppvisning i sökandet i konsten. Ett arbete mellan konstnär, verk och betraktare som i ett hermeneutiskt samspel sätter relationer mellan estetik och utformning. På samma vis blir Levander och Ikedas kompositioner ett spel mellan varandra. Två sidor av en fonetisk natur där den ena kämpar för sin deskriptivitet, för sin estetiska form som en gestaltning av något världsligt, något avlägset. Och den andra utforskar det motsatta, ett uttryck för harmoni genom instrumentella och elektroniska relationer. Tillsammans utgör de ett radikalt och forcerat Gesamtkunstwerk i en konstruerande kontext av en sammanfogande lyssnare, ett naivt försök till transcendens genom två utsökta byggstenar.


Andra röster, andra rum – när form går före innehåll

maj 11, 2008

Empire

Nyligen avslutade Moderna Museet sitt uppskattade Andy Warhol retrospektiv, »Andra röster, andra rum«. En, utan att överdriva, späckad och av såväl kritiker som publik uppskattad utställning (DN berättade exempelvis i fredags om publikrekord). I sina recensioner har en rad kritiker även understrukit utställningens innovativa och spektakulära utformning genom liknelser till ”kuriosakabinett” (Aftonbladet) och referenser till begrepp som ”filmscape” (SvD). Tonen hos kritiken karaktäriserar en genomgående lyrisk glädje inför såväl utställningens faktiska innehåll som valet att i mitten av den stora utställningssalen bygga upp detta landskap av filmdukar, projektorer, monitorer och skumgummisoffor. Och visst, vid en första anblick är det ett andmäktigt kollage av detta näst intill mytiska konstnärskap som möter betraktaren när denne kliver in mitt bland decennier av fotografier, målningar, videos etc. Var man än fäster blicken finns något nytt att projicera tankarna mot, upplevelsen blir ett mångfacetterat flöde av Warhols verk där 31 filmer trängs med 42 tv-avsnitt, 40 ”screen tests” och 6 stycken videoverk. En utställning av episka proportioner kan tyckas och storleken ställer även till med en del problem för potentialen att fördjupa Warhol inför en bred publik. Nu blir nämligen storleken föraktfullt krävande då den omöjliggör att på bred front verkligen ta sig an Warhol och istället befäster en ytlighet i denna popkonsts både aktuella och mångbottnade estetik. Verken låter sig inte läsas, betraktas eller på allvar närmas utan störs ständigt av att det finns något nytt, spektakulärt, som pockar på uppmärksamhet, och sedan ytterliggare något nytt och något nytt och något nytt… Betraktaren liksom kastas runt i en härva av uttrycksfullhet och blir så fort denne lämnar oasen, det centrala filmlandskapet blir onekligen en oas, i utställningens mitt bortkopplad från alla knutpunkter och referensramar, utelämnad att likt en kork driva runt i detta hav av uttryck.

Tanken med denna ostrukturerade konstruktion är givetvis lika tydlig som god. Här finns ett slags självgodhet i att låta konst som formmässigt en gång i tiden bröt med annan konst, ställas ut på ett sätt som en gång i tiden bröt med andra sätt att ställa ut. Att gestaltandet av ett spretigt konstnärskap genom en spretig utställningsform försvårat en eventuell läsning eller fördjupning av innehållet tycks man ha ignorerat i någon form av ”målet helgar medlen”-tanke.

Det är dock inte i denna del av väggkonst, för skulpturer är minst sagt i minoritet, som »Andra röster, andra rum«s största formmässiga problem ligger.

Att ställa ut film i den vita kuben är ett ständigt problem så fort verket i fråga rör sig ifrån utformningen av en videoinstallation. Andy Warhols filmer, vilka ofta är både långa och monotona, är i sig ett tacksamt byte för utställningshallen då de möjliggör för betraktaren att närma sig på avstånd. Att en betraktare på fullt allvar skall ta sig an en film som »Empire« finns till synse inte med i beräkningen, och om man väl skulle vilja visar det sig omöjligt då den längdmässigt överstiger museets öppettider. Förutsättningen finns helt enkelt inte och situationen underlättas knappast av verket omges av flera andra dukar, på vilka andra likvärdigt svårpenetrerade verk projiceras, och dränks i ljud från övriga filmer och betraktare. Likväl hänger »Empire« där, en duk med en skyskrapa i skymningen, ackompanjerad av en liten monitor som berättar speltiden och var i förloppet man just nu befinner sig. Av allt att döma gjort för att underlätta betraktarens plötsliga inhopp och samtidigt befästa en form av sensationalism över detta spektakel till film. Detta frånkopplar givetvis »Empire« − och övriga filmer − från sin kontext, sitt syfte och sin betydelse.

Det är tydligt att denna reducering av verken gjorts för att understödja ett slags kompromiss. Ett sätt att kringgå problematiken med att visa film i museet genom att förminska det filmiska innehållet till ett spektakel utan teoretisk eller estetisk grund. Det förundrande, speciellt med tanke på vilken respekt vissa utav Gunvor Nelsons verk behandlades när de förunnades ett eget, nedsläckt, visningsrum i höstas på samman institution, hur Warhols filmer tillåts utsättas för denna reducering. Hur man utan skrupler kör ut digitala komprimeringar av filmer som så sällan visas och sedan placerar dem tätt intill varandra trots att både akustiska och visuella problem är uppenbara.

Konstteoretikern Boris Groys ställde sig på många sätt positiv till filmens plats i konstrummet. Han menade att detta ”fria” betraktelsesätt på många vis möjliggjorde nya nivåer hos konstformen:

”The museum context allows what theatre and cinema cannot fulfil. The space turns into a walk-in film in which the viewer experiences Edith Clever’s monologue as a conversation with himself.”

Och visst går det att på många vis ta fasta på den vita kubens egenskaper för att spela ut möjligheter hos filmen vilka annars inte kan komma till sin rätt. Problem infinner sig dock när man som Moderna Museet helt överser med filmmaterialets inneboende egenskaper i syfte att uppnå en formmässig effekt. När man gör en ”walk-in film” av något utan att betona vare sig verkets egenskaper eller kontext. När man kort sagt låter form gå före innehåll.


En motsättning mellan folkbildning och fördjupning?

april 20, 2008

Therese Bohman gav för några veckor sedan träffsäker kritik till säsongspremiären av SVTs satsning på samtidskonst, »Arty«.

”Gårdagens Arty var antagligen världens mest substanslösa halvtimme, och dessutom obehaglig i sina oförblommade försök att uppfostra tittarna med god smak – vilken alltså visade sig vara liktydigt med sådant som var nytt, härligt och spännande på 60-talet.”

Ungefär en månad tidigare vaknade, för en kort period, även den ständigt pågående debatten om huruvida public service-uppdraget uppfylls eller ej. SvDs Carl Otto Werkelid presenterade de vanliga, klassiska, argumenten om hur SVTs roll som folkbildare spelats ut och hur institutionen ägnar alldeles för stor tid till underhållning istället för att fokusera på exempelvis sina kulturprogram.

Problematiken i SVTs kulturutbud ligger dock inte främst i utrymmet programmen tilldelas utan snarare i retoriken medelst dessa verkar. Det Therese Bohman pekar på som ”substanslöst” är nämligen i första hand inte utan substans, det är istället presenterat helt utan relevant förankring. Reportagen i »Arty« har sedan programmets start obekymrat pendlat mellan konstnärer, utställningar och verk, genomgående utan att förankra dessa i någon som helst kontext utom programmets egen. Resultatet är ett fragmenterat klipprogram där konsten snabbt presenteras men varken problematiseras eller utforskas. Konstnären, och i det här fallet programledaren, Carl Johan De Geers naiva tilltag, vilket vanligtvis spelar en central roll i hans konst, blir därmed ledande för programformen och producerar i förlängningen en ”hink och spade-retorik” som talar till tittaren som om denne aldrig sett ett konstverk. (Helt i linje med detta har »Arty« i och med den pågående säsongen introducerat ”Tecknarskolan”, ett inslag där vi som tittare har möjlighet att lära oss det här med att teckna.)

Retoriken är dock inte bunden till »Arty« utan kommer igen i flera av SVTs kulturprogram. Det självklara exemplet är det snart avslutade »Filmkrönikan« som på senare tid introducerat moment som ”gissa skådespelaren” samt reducerat filmen till att bedömas i punktform utifrån ”manus”, ”regi” och ”form” (något som dock tydligen slopats i dagsläget). Spår av liknande retorik går även att spåra i program som »Kobra« och »Babel« där porträtt och reportage avlöser varandra utan djuplodande kontextualisering eller grund till teoretisering.

Effekten av denna likriktning är att SVTs kulturutbud får en ytlig framtoning. Kulturen blir någonting som inte är på allvar, förminskat till något skoj och lite spännande. Ett programutbud där ett område som präglas av väsentliga och samhällsrelevanta frågor blir en lek, ett sökande efter något lite kittlande underhållande – Är det sant att Zorn målat vaginor!?, Visste du att det finns miljoner färger!? osv. Och ständigt undflyende diskussion, kritik och analys.

Problemet är med andra ord inte innehållet utan presentationen och bearbetningen av detsamma. Ett exempel där just bearbetningen istället står i fokus är samtalsserien »Beckman, Ohlson & Can« där aktuella diskussioner hålls med kultur i fokus. Där ges resonemang utrymme och där ses möjligheterna i att använda samtalet som fördjupning av kulturellt aktuella ämnen. Frågan är bara varför detta inte kan anammas i fler av SVTs kultursatsningar? Varför inte en sammanblandning av reportage och samtal där den förra blir preciserande för den senare? Kanske ses »Beckman, Ohlson & Can« som något för smalt (vilket skulle kunna förklara sändningstiden, måndagar 22.30) eller kanske är det bara så att SVT i dagsläget ser en motsättning mellan folkbildning och fördjupning?


»Blixthalka« och den missförstådde mannen

mars 25, 2008

Björn af Kleen skriver idag rosande (tror jag det är?) om journalisten Erik Helmerssons romandebut »Blixthalka«. Af Kleen ser ett porträtt av ”asgamen” genom berättarjaget Erik och hur »Blixthalka« ” är ett viktigt kapitel i vår urbana fauna” där viktigheten tycks ligga i porträtterandet av det ”infantila samhället, så som det framträder hos unga barnlösa storstadspar”. Själv är jag inte lika imponerad utan ser istället ett klassiskt och tråkigt porträtt av den missförstådde och tungsinte mannen. En lika vanlig som nött klyscha inom den svenska skrivkonsten, från Strindbergs kvinnohatare till Marcus Birros vemodighet via poppoeter som Ulf Lundell, Mauro Scocco eller Håkan Hellström. En tradition, sinom aktad sinom föraktad, som Helmersson onekligen ansluter sig till genom romandebuten.

»Blixthalka« berättar historien om Erik och Lotta, två medelålders människor på resa, dels genom ett kyligt Island – vilket fått agera tillflyktsort för de båda efter att Lotta brutit med sin senaste kille – men även genom ett historietyngt och under ytan laddat förhållande.

Erik blir genom romanens jag-perspektiv en slags centralfigur medelst vilken historien tar sin utgång. Han är en introvert, beläst och reflekterande man vars förkärlek till Island, med fokus på den Isländska mytologin, fört de båda till det nordliga öriket. Perspektivet ur Eriks karaktär präglar historien i flera avseenden och är i sig upphovet till viss problematik hos romanen. Dels blir Erik som karaktär, trots central för historiens berättande, reducerad till blott ett perspektiv genom avsaknaden av egna drivande handlingar såväl som ett ständigt reflekterande över Lotta och det natursköna landskapet (ett i stort sett homogent reflekterande) men ett uteblivet reflekterande över just jaget. ”Vågorna fortsatte att slå mot Isafjörðurs betongkajer, Lotta såg väl Guds hand trycka på vattnet, ibland lätt och lekfullt och ibland rasande som ett barn som försöker straffa vattnet i sitt badkar men aldrig upphörande, hans hand mot vattenytan, minut efter minut, dag efter dag, år efter år i evighet. Vad såg jag? Vågor.”

Eriks iakttagelser ger sedermera upphov till en förstärkning av bilden av honom som den klassiska vemodige mannen snarare än en fördjupning av honom som karaktär. Den kärleksladdade naturromantiken är ett exempel men än mer avgörande är sättet Erik spelas ut mot Lotta. Han blir ett komplement, ett sätt att se, en blick om man så vill, mot kvinnan vilken genom Eriks, och emellanåt rent övergripande, beskrivningar pendlar mellan en kliché och ett objekt för amorös fascination.

Detta skiftande mellan ett övergripande perspektiv och ett karaktärsbaserat problematiserar även förhållandet mellan Erik författaren och Erik karaktären. Det skulle kunna ses som en ingång till diskussion kring den samtida svenska romanens sammanblandning mellan fiktion och självbiografi genom en slags reducering av historia och karaktärer. En slags nedbrytning av en verklighet till en klassisk historia med lika klassiska karaktärer och hur denna förhåller sig till den verklighet den åsyftar.

Problemet är bara att det snarare ger upphov till en försvårad läsning än en konfrontation. Ett frustrerande berättande som provocerar läsaren hellre än att ställa denne inför en eventuell verklig botten hos romanen. Det förblir därför oklart huruvida »Blixthalka« bör förstås som en lek, ett fördolt formexperiment, eller om det helt enkelt är den bagatell präglad av den vemodige mannens undanhållna och missförstådda känslospel som uppenbarar sig vid en första anblick.

Detta spel med läsaren som slits mellan förhållandet till historien som kliché eller provokation lämnar efter romanens peripeti kvar ett tomrum likt det som finns närvarande läsningen igenom. Ett tomrum fyllt av slitningar och frustration inför två karaktärer läsaren inte vet hur den skall förhålla sig till, två karaktärer urholkade av berättandet och varandet som klichéer i en lika klichéfylld historia genom ett lika klichéladdat landskap.

Edit: DNs Jan Arnald pekar även han i sin recension på problematiken mellan bokens två karaktärer men menar samtidigt att det är två träffsäkra karaktärsporträtt som presenteras. Jag förundras över hur två så stereotypa karaktärer så lätt kan köpas genom två så tunna identitetsplattityder? Kan svaret finnas i den uppskattning Arnald visar för den lika klichéfyllda dialogen?

Edit 2: SvDs Erik Bergqvist skriver desto mer träffsäkert i sin recension där han påpekar hur ”det istället är när Helmerson skjuter svadan åt sidan och låter Erik vända uppmärksamheten mot nuet och det på samma gång bekanta och främmande landet som texten får egenliv”.


Arthur C. Clarke och skönheten bortom mitt förstånd

mars 19, 2008

2001

Jag möts av nyheten att Arthur C. Clarke gått bort. Mina tankar går direkt till »2001: A Space Odyssey«, det verk som betytt absolut mest för mitt filmtittande såväl som min syn på konst i stort.

Som tolv-trettonåring ser man »2001« annorlunda än man gör som 21-åring, man ser både mer och mindre. Man ser en utmaning, ett problem som ska lösas, ett slags pussel som vägrar att gå ihop. Som 21-åring ser jag fortfarande en utmaning men utmaningen ligger numera inte i att lösa ett problem eller att leta bitar till ett pussel som inte går ihop. Där »2001«s komplexitet tidigare låg i dess narrativ, dess avsaknad av tillfredsställande katharsis, finns numer bara beundran och förundran. Förundran inför det estetiska spel som finns i filmens visuella och audiella förgrund. Jag kan än idag inte titta på »2001«s 141 minuter utan att hänföras av varje bildruta av varje minut. Laddningen i dess färger, dess kontraster, dess geometriska spel med former i perfekt samklang med den sterilitet de själva ger uttryck för. En sterilitet som genom färgernas lucida natur appellerar på känslotillstånd och stämningar i ständig interaktion med filmens karaktärer men framförallt dess musik och tystnad. Ljud och musik som likt filmens visualitet spelar med nyanser och kontraster och som bryggar det ljudliga med det bildliga genom Brahms och Johann och Richard Strauss (Also sprach Zarathustra är ett kapitel i sig). Musiken blir en väg in i filmen, både dess historia och dess estetik. Den berättar det bilderna inte förmår, eller väljer att utelämna, och skapar genom sina mångbottnade betydelser ytterliggare nivåer i filmen.

Nivåer som leder bort från den narrativa komplexitet jag fascineras av som tolv-trettonåring och mot den estetiska komplexitet jag fascineras av idag. En fascination som i stort bygger på den fåfänga jakten på förståelse för estetikens perception. Varselblivningen av färger, nyanser, geometri, ljud, musik och till slut komposition som aldrig låter sig beskrivas till fullo. En sublimitet som ligger bortom mitt förstånd, som låter sig beskrivas bara som nedbruten till mindre beståndsdelar som färgen på fåtöljerna utanför Hilton på månen i kontrast med det mekaniskt vita stålgolvet. Men som helhet ter sig alla dessa beståndsdelar som obetydliga, som pjäser skapade för att låta mig se men bara skymta det som talar till mig, ett slags estetikens rena uttryck. Bortom förståelse för mig då och bortom förståelse för mig nu, men likväl det som fascinerar och formar min syn på estetik såväl då som nu.


Ljuden, suggestionen och sanningen

mars 8, 2008

Filmaren Andrej Tarkovskij talade ibland om sin fasta övertygelse att filmen genom sitt poetiska uttryck i avbildningen av verkligheten, främjar möjligheten för dess betraktare att närma sig ”sanningen”.

Det slår mig när jag står på den lilla venezuelanska flygplatsen och inväntar direktflyget mot Estockholmo att ljuden runt omkring framkallar en känsla inte alltför olik det Tarkovskij menar finns i filmens poesi. Jag hör över den bubblande folkmassan som befinner sig i väntsalen hur flygplanen utanför varvar sina jetmotorer och framkallar ett slags melodiskt sus som stiger tonmässigt var gång en motor varvas hårdare än de övriga. En kvinna ställer sig och läser ut meddelanden genom en mikrofon kopplad till en liten gitarrförstärkare vilket får effekten att meddelandena inte bara dränks i en förvrängande distmatta utan även blir helt omöjliga att tolka. Jag sluter ögonen och försöker koncentrera mig på alla ljuden, försöker uppleva dem som en samspelande helhet. Jag misslyckas.

Några veckor senare befinner jag mig ute på en promenad med den ena av mina två katter. Hon hoppar obehindrat mellan skogens stenar och fällda träd med mig pustandes hack i häl. Plötsligt tar hon ett språng mellan två vitt avskilda stenformationer, jag försöker följa efter men känner hur foten som lämnar marken sist halkar till och jag faller handlöst mot stenformationen med bröstkorgen som enda avlastning i den smärtsamma landningen. För att fundera över eventuella skador och min stagnerande smidighet ligger jag orörlig kvar på det hårda underlaget och blickar tomt upp mot de omgivande trädkronorna.

Jag sluter ögonen och börjar gradvis att lägga märke till ljud vilka tidigare antingen sorterats bort av min selektiva hörsel eller helt enkelt varit utom räckhåll för mitt sinnes fokus. Ljuden blir fler, fyller ut varandra och börjar konstituera en form.

Författaren Italo Calvino skildrar i sin bok ”De osynliga städerna” ett samtal mellan Marco Polo och den mongoliske kejsaren Kublai Khan. Kejsaren ber denna beresta västerlänning att berätta om de städer av kungariket kejsaren ännu inte, eller på väldigt länge, besökt. Marco Polos beskrivningar utgörs dock ut av diffusa men målande beskrivningar av platser vars natur tycks antingen godtycklig eller helt uppbyggda av detaljer lika fascinerande som intetsägande. Beskrivningar mynnar ut i ett spel av suggestioner där byggnader och platser inte låter sig läsas eller tolkas men samtidigt betecknas utifrån en deskriptiv detaljrikedom.

Jag behåller mina ögon stängda för några minuter, låter mig uppslukas av den symfoni av harmoni och dissonans. Jag hör fåglar, vinden, min katts prasslande bland några torkade löv, ett sus som framkallas av avlägsna passerande bilar, trädens fibrer i rörelse med vinden. Allt i en samspelande helhet där suggestioner uppstår i ljudens detaljrikedom och genom dess kombinerande effekt framkallar ett näst intill överdådigt ljudligt skådespel.

Jag reser på mig, känner hur min fot värker och allt är förbi, plötsligt reducerat till en samling beskrivande detaljer, deskriptiva, godtyckliga och allt för diffusa. Jag börjar haltande gå hemåt och funderar ännu en gång på Tarkovskijs idéer om filmen, verkligheten, sanningen men denna gång även ljuden som finns där, någonstans runt omkring mig men av sin flyktighet varken låter sig läsas eller tolkas.

Tidigare publicerad på Soundofmusic.


Helgen vecka 10

mars 8, 2008

Flytt i helgen och några dagars internetlöshet. Under tiden finns en krönika av mig i veckans uppdatering av Soundofmusic. Återvänder förhoppningsvis under nästa vecka med fler texter, bara internet studsar igång i nya lägenheten.


Ljuset, rummet och flickan

mars 3, 2008

Abid Katib/Getty Images
Foto: Abid Katib/Getty Images

Brittiska The Guardian publicerade idag en bildserie under rubriken »Recent violence in Gaza« där sedvanligt nyhetsfoto spelar huvudrollen. Medan jag hastigt bläddrade igenom kaotiska folkmassor och sönderbombade byggnader stannade jag tvärt vid detta foto. En ensam palestinsk flicka ståendes mitt i det kaos som tidigare var hennes hem. Ett motiv gripande i sig men det är inte i första hand realismen i fotot som väcker mitt intresse. Det finns en komposition av ljus i bilden som genom rummets färger framkallar en slags estetisk kontrast. Det inre rummet där den nedre blå tapeten ger rummet en dimension av liv, den sätter en ton, ett värde på hemmet, och lyfter på så vis även fram flickan i bilden. Bakom flickan breder det bakre rummet ut sig, dolt i mörker, det förgångna höljt i skuggor trots ljuset som gör sig till känna genom fönstren belägna i takhöjd men som ändå inte skänker bilden vare sig ljus eller rörelse. Rörelsen finns istället i det inre rummet, där det perforerade taket framför flickan släpper igenom ett ljus som inte bara lyfter fram rummet som hem utan även sätter flickan helt i fokus. Roland Barthes pekar i sin stundom intrikata men likväl briljanta »Camera Lucida« på bildmotivets inneboende möjlighet att peka ut och bryta motivet i sig. Jag ser på flickans högerhand och kan inte slita mig från dess rörelse. Den känner efter, balanserar, söker efter ett stöd i rörelsen framåt. Den leder flickans rörelse mot rummets ljus och bort ifrån mörkret. Flickans hand utgör bildens punctum genom sin progressiva utformning, likt en människa som i mörkret letar efter något att greppa tag i. Den för med sig hela flickans rörelse framåt och utgör på så vis ledande för såväl rörelsen som bilden i sig. I denna bildens komposition finns mer än jag förmår beskriva, ett avtryck av något ogripbart (verkligheten?), något jag famlar efter, känner efter, men uppfattar bara något i mörker, höljt i skugga.